Jag har inte registrerat min träning sedan i… november eller december. I samband med min streakmÃ¥nad dÃ¥ jag sprang varje dag blev jag sÃ¥ himla opepp och sÃ¥där har det fortsatt. Förmodligen för att hela jag var trött pÃ¥ lite allehanda grejer i min vardag. Att regga träning blev bara en till grej i den lÃ¥nga listan som jag hela tiden brottades med. SÃ¥ jag sket i det. Och i samband med att jag slutade regga sÃ¥ slutade jag ocksÃ¥ att träna. Eller, inte riktigt – men jag tränade sÃ¥ väldigt mycket mindre än jag brukade. Och det hjälpte ju inte mitt allmäntillstÃ¥nd precis. Det gör det i princip aldrig. Duh.
Hur som helst. I takt med att mitt arbetsliv numer inte har nÃ¥gra begränsningar sÃ¥ mÃ¥ste jag se upp med det där jävligt noga. Jag mÃ¥ste bli sÃ¥ sjukt mycket mer ego. Jag tänker pÃ¥ det ofta och det är en tillvänjning som tar tid. Att säga nej och att tänka pÃ¥ mig själv först. Jag är en sÃ¥dan där person som älskar att prestera för alla andras skull. Vara till lags. Göra rätt. Ãverträffa förväntningar. Jag brottas varje dag med att vara nöjd med good enough.
Min egen prestationshets gäller sÃ¥väl stort som smÃ¥tt. Maximera NYC-resan för det är sÃ¥ sjukt hajpat och jag skriver mÃ¥sten pÃ¥ mÃ¥sten efter alla tips jag läser. De 2 senaste festerna jag anordnat har jag haft prestationsÃ¥ngest inför eftersom jag velat att de ska bli sÃ¥ jäkla bra. Det lustiga är att det blev ju bra. Och det skulle ha blivit bra även om jag inte oroat mig sÃ¥ fasligt eller haft alla mÃ¥sten att besöka i NYC varav de flesta jag inte ens fattade grejen med eftersom jag inte är det minsta lik NYC-bloggarna jag hämtade tipsen frÃ¥n. Bara för att de rÃ¥kar bo i NYC sÃ¥ har vi inte samma likes och preferences. Jag är inte typen som uppskattar smÃ¥ hippa butiker i SOHO även om mina creddiga kompisar gör det. Och jag behövde nog inte ha 15 olika slags tilltugg pÃ¥ en av mina fester förra Ã¥ret. Men, jag tror jag lär mig till slut även om det gÃ¥r lÃ¥ngsamt och extremt gradvis. Det gäller även det där med att prioritera mig själv – och min egen träning.
Idag har jag precis ögonmärkt en vecka i maj i min kalender för sommarens stora cykeläventyr. Fast i samma veva hoppade jag över lunchträningen och Ã¥t istället framför datorn och tänkte att jag skulle ta en sen lunchträning eftersom det är mindre folk pÃ¥ gymmet dÃ¥. Tror ni det hände? Nä. Sedan blev jag fullt upptagen med annat. Men jag tänker att det nog är ok med vilodag efter 480-minutersveckan som avslutades igÃ¥r. Ja, jag har börjat registrera min träning igen. Känner ett sug efter att följa upp och utvärdera. Logga tid – men framförallt logga intensitet som jag tycker är det mest spännande av allt. Kan dessutom inte annat än att ge en ond blick till de som dÃ¥ och dÃ¥ diskuterar vad man ”fÃ¥r” regga pÃ¥ Funbeat och liknande. Vad har nÃ¥gon annan att göra med vad jag registrerar för min hälsa och mitt välmÃ¥ende? SÃ¥ otroligt mÃ¥nga forskningsrön hävdar att stillasittande är roten till allt ont sÃ¥ varenda aktiv minut man inte sitter ner borde räknas. Lite som den där appen som Mats pÃ¥ Kairos Future pratat om under vÃ¥r framtidsturné. Själv är jag ocksÃ¥ intresserad av appen mappiness. Man ska logga när man känner sig lycklig och när man samlat pÃ¥ sig lite data kommer man till insikt om vad i livet som gör en lycklig: en viss plats, tidpunkt, person eller aktivitet. Snacka om genväg till lycka!
Letade upp lite bilder från NYC förra året. Känns så väldigt länge sedan. Tur att jag snart ska dit igen.
Den sista bilden. Helt galet jäkla magisk: utsikten från löpbandet när jag sprang en tidig morgon på The James där vi bodde. Jag älskar sådan jetlag!