Jag har inte registrerat min träning sedan i… november eller december. I samband med min streakmånad då jag sprang varje dag blev jag så himla opepp och sådär har det fortsatt. Förmodligen för att hela jag var trött på lite allehanda grejer i min vardag. Att regga träning blev bara en till grej i den långa listan som jag hela tiden brottades med. Så jag sket i det. Och i samband med att jag slutade regga så slutade jag också att träna. Eller, inte riktigt – men jag tränade så väldigt mycket mindre än jag brukade. Och det hjälpte ju inte mitt allmäntillstånd precis. Det gör det i princip aldrig. Duh.
Hur som helst. I takt med att mitt arbetsliv numer inte har några begränsningar så måste jag se upp med det där jävligt noga. Jag måste bli så sjukt mycket mer ego. Jag tänker på det ofta och det är en tillvänjning som tar tid. Att säga nej och att tänka på mig själv först. Jag är en sådan där person som älskar att prestera för alla andras skull. Vara till lags. Göra rätt. Överträffa förväntningar. Jag brottas varje dag med att vara nöjd med good enough.
Min egen prestationshets gäller såväl stort som smått. Maximera NYC-resan för det är så sjukt hajpat och jag skriver måsten på måsten efter alla tips jag läser. De 2 senaste festerna jag anordnat har jag haft prestationsångest inför eftersom jag velat att de ska bli så jäkla bra. Det lustiga är att det blev ju bra. Och det skulle ha blivit bra även om jag inte oroat mig så fasligt eller haft alla måsten att besöka i NYC varav de flesta jag inte ens fattade grejen med eftersom jag inte är det minsta lik NYC-bloggarna jag hämtade tipsen från. Bara för att de råkar bo i NYC så har vi inte samma likes och preferences. Jag är inte typen som uppskattar små hippa butiker i SOHO även om mina creddiga kompisar gör det. Och jag behövde nog inte ha 15 olika slags tilltugg på en av mina fester förra året. Men, jag tror jag lär mig till slut även om det går långsamt och extremt gradvis. Det gäller även det där med att prioritera mig själv – och min egen träning.
Idag har jag precis ögonmärkt en vecka i maj i min kalender för sommarens stora cykeläventyr. Fast i samma veva hoppade jag över lunchträningen och åt istället framför datorn och tänkte att jag skulle ta en sen lunchträning eftersom det är mindre folk på gymmet då. Tror ni det hände? Nä. Sedan blev jag fullt upptagen med annat. Men jag tänker att det nog är ok med vilodag efter 480-minutersveckan som avslutades igår. Ja, jag har börjat registrera min träning igen. Känner ett sug efter att följa upp och utvärdera. Logga tid – men framförallt logga intensitet som jag tycker är det mest spännande av allt. Kan dessutom inte annat än att ge en ond blick till de som då och då diskuterar vad man ”får” regga på Funbeat och liknande. Vad har någon annan att göra med vad jag registrerar för min hälsa och mitt välmående? Så otroligt många forskningsrön hävdar att stillasittande är roten till allt ont så varenda aktiv minut man inte sitter ner borde räknas. Lite som den där appen som Mats på Kairos Future pratat om under vår framtidsturné. Själv är jag också intresserad av appen mappiness. Man ska logga när man känner sig lycklig och när man samlat på sig lite data kommer man till insikt om vad i livet som gör en lycklig: en viss plats, tidpunkt, person eller aktivitet. Snacka om genväg till lycka!
Letade upp lite bilder från NYC förra året. Känns så väldigt länge sedan. Tur att jag snart ska dit igen.
Den sista bilden. Helt galet jäkla magisk: utsikten från löpbandet när jag sprang en tidig morgon på The James där vi bodde. Jag älskar sådan jetlag!
