[…] Februari 2013: jag var på turné i Sverige och anordnade diskussioner om framtiden tillsammans med Kairos Future. Jag var bland annat utanför Kävlinge och i Bollnäs. Och så älskade jag Halmstad och funderade på det här med att vara lycklig. […]

Jag kan känna att jag har en grundlycka, att jag är nöjd med mina val och hur jag lever. Lycka är dom små ögonblicken i vardagen som man blir aldeles hög utav; ett fantastiskt samtal med dottern, att leka med barbie och inse att sagan/leken aldrig tar slut, minnas sandstranden i sommarstugan m.m. Jobbigast för mig just nu är insikten att jag inte kan skapa förändring utan att det skaver eller riskera att det blir sämre…Utveckling och förändrign är oftast bra efteråt, men vilket helvete när man lever mitt i det och alla beslut ska tas.

Känslan att vara så lycklig, framförallt i små stunder, är vad som får jorden att gå runt tror jag. Svårigheter gillar jag också på något sätt – de kanske ser till att det inte går i spinn. Jag har gått igenom några riktigt tuffa saker och jag har ofta känt att de har svarvat mig på ett i slutändan bra sätt. Och gjort de lyckliga stunderna ännu lite lyckligare faktiskt. Kontrasterna är häftigast av allt. Om lyckokänslan är ljuvlig så är fighterkänslan i de svåra tiderna häftig. Om någon förstår vad jag menar 🙂

Denna text känns som direkt riktad till mig idag.
Jag har precis (äntligen!) hittat en kille som gör mig glad. Jag borde hoppa av lycka, MEN mitt inre envisas med att leta efter brister, hinder, fel som gör att det kommer skita sig. Jag vågar inte släppa fram glädjen. Tänk om allt går åt fanders om jag ger efter för lyckan. Fallet blir ju längre om jag vågat bli riktigt glad. Eller? Jag vet själv att det är så dumt, för jag kommer förmodligen bli precis lika ledsen om det sker varesig jag varit glad eller ej. Men det är ju så läskigt.
Det jag ville säga var mest, tack för ditt inlägg!

Så sant! Lycka är en skör och flyktig känsla som inte kan uppnås med hjälp av prestation. Ju mer vi jagar efter den desto längre bort tycks den vara. Att blanda ihop ”lycka” med begreppet ”lyckad” leder nästan alltid till prestationsångest, det är i alla fall min filosofi. Självklart bör vi göra det som vi mår bra av, men inte till vilket pris som helst. Jag tror att lycka handlar mer om en positiv inställning till livets alla toppar och dalar än att ständigt prestera mera.

Förnuftsmässigt vill jag bara säga att det är med lycka lite som med mitt favoritcitat: ”Ta ut glädje i förskott, det enda som kan hända är att du har varit glad i onödan”. Och det hör man ju själv att det ju inte finns nåt att förlora på det.

Men känslomässigt håller jag med till 100%. Av nån anledning får man för sig att man skulle bli mer olycklig efteråt än om man inte varit hellycklig alls. Fast nu hör jag ju själv hur dumt det låter.

Summa summarum, ta vara på varje stund av lycka för man vet aldrig när den kommer igen. Det är nog bäst så 🙂

Jag tror att människor normalt inte ”klarar” att vara 100% lyckliga hela tiden. Snart blir det som tidigare var lycko-tillstånd ett normaltillstånd även om inget egentligen förändrats.

Genom att uppleva riktig lycka ibland, men inte alltid, får vi motivation att sträva mot det och därmed utvecklas och komma framåt.

Men visst är det också vanligt att inte våga vara riktigt lycklig. Efter att gång på gång springa in i väggar trubbas de flesta av. Vi har ju normalt inte samma svängningar mellan total lycka och desperation som små barn. På gott och ont kanske…

Jag är inte alls rädd för de där lyckostunderna och det är just oftast små små stunder som sedan försvinner för att åter komma tillbaka. Tillsammans bildar de en större helhet, ett lyckligt liv som givetvis också har svackor.

Du är klok! <3

Jag tycker absolut att man måste våga vara lycklig! Att släppa taget och låta sig själv falla.
Är själv extremt dålig på att leva i nuet, och stannar sällan upp och känner efter. I efterhand kan jag se tillbaka på olika stunder/situationer och tänka att: ”Fasen vad lycklig jag var då! Varför stannade jag inte upp och njöt mer av den känslan? Varför jagade jag bara vidare?”

Vad härligt att du tog upp detta- har tänkt på det ett tag nu efter att en kollega kom till mig och bubblade, kunde knappt stå still av lycka för hon var kär! En person som har svårt att släppa folk riktigt nära har släppt på allt och låtit en person komma så nära det är möjligt och det andra hon säger efter att ha berättat att hon är kär är att hon är rädd. Rädd för hur länge den här lyckliga känslan kan vara, att hon riskerar allt för den här känslan som hon faktiskt inte kan påverka. Exakt den där känslan du skriver om att vara riktigt lycklig jämfört med nästan-lycklig.

Är den här känslan av enorm lycka värt det frågar hon och mitt svar är absolut, för hellre stunder av fantastisk lycka som sedan faktiskt höjer medel på livslyckan hela tiden än som Gunilla skiver ovan- mellanmjölksdagar hela tiden!

Jag tänker att det såklart är värt det att vara lycklig. Men det är ju lite som du säger, att man när man ”kommer på” att man är lycklig som känslan redan är på väg bort. Men om man normalt sett befinner sig på nivån 80% lycka/välmående, och om så bara för någon sekund når toppen av 100% lycka, betyder det ju inte att allt rasar i nästa sekund. Då är man bara nere på 80 igen. Inte 30. Nej, klart att det är värt det att må 100 procent nångång! Hellre ett liv som går lite upp och ner, än mellanmjölksdagar hela livet.

Jag tänker att det såklart är värt det att vara lycklig. Men det är ju lite som du säger, att man när man ”kommer på” att man är lycklig som känslan redan är på väg bort. Men om man normalt sett befinner sig på nivån 80% lycka/välmående, och om så bara för någon sekund når toppen av 100% lycka, betyder det ju inte att allt rasar i nästa sekund. Då är man bara nere på 80 igen. Inte 30. Nej, klart att det är värt det att må 100 procent nångång! Hellre ett liv som går lite upp och ner, än mellanmjölksdagar hela livet.

Det där tänker jag också mycket på nu för tiden, att vara lycklig. Att det är underbart men skitläskigt på samma gång för att det bara kan bli sämre. Imorn kan allt vara borta. Jag antar att det är därför man ska leva i det – gud så svåra – nuet. Nästan lycklig kan också vara ganska härligt… Men att vara 100 % lycklig hela vägen är nog ändå oslagbart och därför är det förstås värt det. Om allt skiter sig imorgon har man i alla fall fått uppleva sann lycka och vet vad det är. Det borde alla människor få göra nån gång. Tänker jag.

Det där tänker jag också mycket på nu för tiden, att vara lycklig. Att det är underbart men skitläskigt på samma gång för att det bara kan bli sämre. Imorn kan allt vara borta. Jag antar att det är därför man ska leva i det – gud så svåra – nuet. Nästan lycklig kan också vara ganska härligt… Men att vara 100 % lycklig hela vägen är nog ändå oslagbart och därför är det förstås värt det. Om allt skiter sig imorgon har man i alla fall fått uppleva sann lycka och vet vad det är. Det borde alla människor få göra nån gång. Tänker jag.

Herregud! Det är ju så det är. Så slående och obehagligt men också skönt att inse. Nu ska jag ta mod till mig och våga! Tack!

Herregud! Det är ju så det är. Så slående och obehagligt men också skönt att inse. Nu ska jag ta mod till mig och våga! Tack!

Hej Sara,

Den diskussionskvällen i Bollnäs lät intressant. Men vad mer exakt är det tänkt att kvällens diskussioner skall handlar om? Träning förstår jag men mer allmänt eller specifikt?

Vet du när man senast skall ha anmält sig? Jag skall ju nämligen åka Vasaloppet den veckan så inte helt säker vilken dag jag åker till Sälen än.

Kommer du också vara där på plats?

Hej Sara,

Den diskussionskvällen i Bollnäs lät intressant. Men vad mer exakt är det tänkt att kvällens diskussioner skall handlar om? Träning förstår jag men mer allmänt eller specifikt?

Vet du när man senast skall ha anmält sig? Jag skall ju nämligen åka Vasaloppet den veckan så inte helt säker vilken dag jag åker till Sälen än.

Kommer du också vara där på plats?