Jag har funderat en del på det här med att vara lycklig. Det är en skör känsla. Redo att förgås på en sekund. Men också nära tillhands oavsett allt.

Det är läskigt det där med att känna sig lycklig. När man vågar tänka tanken vågar man också riskera allt. Att vara lycklig är att vara bräcklig. När du är lycklig så kan det bara bli sämre – rent krasst. Och hur länge kan känslan av att vara lycklig bestå egentligen? Är det inte mer säkert att vara nästan lycklig, och längta ända dit – än att vara riktigt lycklig, och rädd för att allt ska gå sönder? Är det värt rädslan att vara riktigt lycklig, jämfört med tryggheten av att vara nästan-lycklig? En måndagsfundering tillägnad dig!