Det här med att vara inbokad på morgonpass 06.45 känns himla bra en vecka innan. Mindre bra kvällen före. När klockan blir senare och senare och hinner slå 23 och 23.30 och nästan midnatt. Och man sms:ar träningskompisen för att bekräfta om vi. verkligen. ska morgonträna. Föreslår lunchträning istället. Att gå upp tidigt på morgonen är jobbigt redan innan man somnat.
Telefonen förblir tyst kvällen före. Träningskompisen sover redan. Och jag har inget annat val än att göra samma sak. Det går nämligen inte att ställa in på morgonen. Om inte den andra gör det såklart. Men då var man själv i alla fall inte först. Då var man liksom den starka. Den som ville.
Jag vaknar av ett sms en kvart innan min väckarklocka ska ringa. Det är träningskompisen som sett min fråga jag skickade kvällen innan. Hon är smart och svarar inte. Hon frågar istället samma sak: ”kör vi? game on?”. Jag viker mig. Svarar: ”lunch istället?”. Men träningskompisen svarar att hon inte kan (nu i efterhand har jag kommit på att hon förmodligen fejkat att hon inte kunde) och att vi ändå är vakna. Jag vet inte om just vaken är det tillstånd jag skulle beskriva att jag befann mig i just då men efter att ha attacksovit i 7 ytterligare minuter hittar jag både upp ur sängen och ut genom dörren.
Vi ses på SATS Odenplan. Vi kör Deadball. Det är premiär för oss båda och jag gillar klassen. Tycker den tar fint i magen (gillar det bättre än en vanlig klassisk core-klass) men framförallt i axlar. 3 timmar efter klassen känner jag mig skakis. Och extremt nöjd. Tänk att jag kom upp! Den känslan lever jag på hela dagen. Tack Annika!
SATS PT Pernilla Gunnskog ligger bakom klassen Deadball. Nästa vecka kör jag PT-timme med henne igen.
