Träningsglädje

Hej höst. Hej hällregn, rusk och lövkladd på gatan. Hej mörker, kalla kvällar och sådan där kyla som kryper under skinnet. Hej ensamma träningskvällar, krispig luft och ett Stockholm som myser i skymningen. Hej trottoarer som är tomma på folk, ett Rålis som tillägnas alla tränande och gator och backar som längtar efter löparfötter.

Ikväll var jag och Annika kungar. Vi lade beslag pÃ¥ den lilla tartanbanan under lilla Västerbron där vi gjorde styrkeövningar blandat med 700-meterslöpningar pÃ¥ gÃ¥ngbanan i RÃ¥lis – pulsbaserad styrketräning typ! UtfallsgÃ¥ng, situps med klapp, jägarvila, Annikas galna magövning, ankgÃ¥ng, plank around the world och annat jag inte minns. Allt ackompanjerat av hällregn och nÃ¥gra skejtare i ett hörn.

När jag kom hem blev det snabbdusch och ombyte till varma, torra kläder. Sedan nedförsbacke hela vägen till Jessica där vi pratat jobb och gjort glass på sojagrädde och frysta bär. Det känns nästan som tisdag det här!

Samma park. Annat väder, annan årstid. Rålis i mars.

Hörni. Det här med att träna sina svagheter. Så väldigt, väldigt tråkigt. Det är roligare att träna ben när man är bra på det. Roligare att träna explosiv när man själv är just det. Roligare att träna att stå på händer när man redan kan. Och så vidare.

Att träna sådant man är dålig på är för det mesta rätt trist. För det är just det: man känner sig inte särskilt bra. Och det är just bra vi gillar att känna oss. För det mesta.

Jag är rätt (läs: extremt) medveten om mina styrkor och mina svagheter. Jag vet vad jag borde träna mer pÃ¥ – men är ocksÃ¥ sÃ¥ pass insiktsfull att jag vet att det händer alldeles för sällan. Jag lurar med det ingen annan än mig själv – och faktiskt inte ens det.

Det är just mina svagheter jag behöver träna om min kropp ska hÃ¥lla i den andra träningen som är tuffare, hÃ¥rdare och tja – roligare. Ofta hänger saker och ting ihop pÃ¥ sätt som vi ibland inte förstÃ¥r. Det är just därför jag vill träna med en PT. Det är ocksÃ¥ just därför jag ställer höga krav pÃ¥ en PT.

Jag vill inte köra skiten ur mig med en PT. Det är kul, men för mig har det fel syfte. Jag vill träna styra upp obalanser och jobba på de där grejerna jag annars inte gör. Som att träna mina svagheter till exempel. Få en starkare och stabilare grund som är nyckeln i min andra träning som jag kan träna själv ändå. Kort förklarat så behöver jag en PT till att träna sådant som är nödvändigt men som jag inte skulle tränat själv.

I dag tränade jag med Pernilla pÃ¥ SATS SpÃ¥rvagnshallarna. Jessica är ett stort fan av henne och jag har fÃ¥tt nÃ¥gra timmar i present (tack snälla, guld värt!). Vi gjorde nÃ¥gra övningar (mestadels i TRX) för att titta pÃ¥ just styrkor och svagheter och obalanser. Jag testade övningar som utmanade sÃ¥väl min core som min bröstrygg och kan redan nu ana träningsvärken. Det är sÃ¥dan träning som gör att man känner sig matt och svag och lätt överkörd pÃ¥ ett snyggt sätt. Inte sÃ¥där baklänges eller abrupt som när svetten rinner hejdlöst. Den känslan fÃ¥r jag spara till i kväll…

Bild fr̴n i somras Рmed min hemmagjorda TRX. Superenkelt!