Träningsglädje

Hej höst. Hej hällregn, rusk och lövkladd på gatan. Hej mörker, kalla kvällar och sådan där kyla som kryper under skinnet. Hej ensamma träningskvällar, krispig luft och ett Stockholm som myser i skymningen. Hej trottoarer som är tomma på folk, ett Rålis som tillägnas alla tränande och gator och backar som längtar efter löparfötter.

Ikväll var jag och Annika kungar. Vi lade beslag på den lilla tartanbanan under lilla Västerbron där vi gjorde styrkeövningar blandat med 700-meterslöpningar på gångbanan i Rålis – pulsbaserad styrketräning typ! Utfallsgång, situps med klapp, jägarvila, Annikas galna magövning, ankgång, plank around the world och annat jag inte minns. Allt ackompanjerat av hällregn och några skejtare i ett hörn.

När jag kom hem blev det snabbdusch och ombyte till varma, torra kläder. Sedan nedförsbacke hela vägen till Jessica där vi pratat jobb och gjort glass på sojagrädde och frysta bär. Det känns nästan som tisdag det här!

Samma park. Annat väder, annan årstid. Rålis i mars.

Hörni. Det här med att träna sina svagheter. Så väldigt, väldigt tråkigt. Det är roligare att träna ben när man är bra på det. Roligare att träna explosiv när man själv är just det. Roligare att träna att stå på händer när man redan kan. Och så vidare.

Att träna sådant man är dålig på är för det mesta rätt trist. För det är just det: man känner sig inte särskilt bra. Och det är just bra vi gillar att känna oss. För det mesta.

Jag är rätt (läs: extremt) medveten om mina styrkor och mina svagheter. Jag vet vad jag borde träna mer på – men är också så pass insiktsfull att jag vet att det händer alldeles för sällan. Jag lurar med det ingen annan än mig själv – och faktiskt inte ens det.

Det är just mina svagheter jag behöver träna om min kropp ska hålla i den andra träningen som är tuffare, hårdare och tja – roligare. Ofta hänger saker och ting ihop på sätt som vi ibland inte förstår. Det är just därför jag vill träna med en PT. Det är också just därför jag ställer höga krav på en PT.

Jag vill inte köra skiten ur mig med en PT. Det är kul, men för mig har det fel syfte. Jag vill träna styra upp obalanser och jobba på de där grejerna jag annars inte gör. Som att träna mina svagheter till exempel. Få en starkare och stabilare grund som är nyckeln i min andra träning som jag kan träna själv ändå. Kort förklarat så behöver jag en PT till att träna sådant som är nödvändigt men som jag inte skulle tränat själv.

I dag tränade jag med Pernilla på SATS Spårvagnshallarna. Jessica är ett stort fan av henne och jag har fått några timmar i present (tack snälla, guld värt!). Vi gjorde några övningar (mestadels i TRX) för att titta på just styrkor och svagheter och obalanser. Jag testade övningar som utmanade såväl min core som min bröstrygg och kan redan nu ana träningsvärken. Det är sådan träning som gör att man känner sig matt och svag och lätt överkörd på ett snyggt sätt. Inte sådär baklänges eller abrupt som när svetten rinner hejdlöst. Den känslan får jag spara till i kväll…

Bild från i somras – med min hemmagjorda TRX. Superenkelt!