Måndag. Mörker. Mys innanför fönster. Regn. Rusk. Riktigt jävla bra löparväder!

När regnet började smattra mot fönstret vid min plats på jobbet längtade jag hem. Hem efter en skön soffa, en mysig kväll framför TV:n och… nej, vänta nu. Jag längtade inte alls efter det där. Jag längtade efter att dra på mig löparbrallorna, dra på en underställströja och en jacka, gömma huvudet i en mössa och stoppa fingrarna i ett par vantar. Jag längtade efter tassande löparsteg i ett Stockholm där alla andra valt att göra annat än att vara ute och jag längtade efter att stänga mig inne i den löparbubbla som värmer som mest när det är som kallast ute.

Det är något alldeles särskilt med att springa när alla (okej inte alla, men många) andra väljer att vara inne. Det är då man känner samhörighet med alla andra tappra löparsjälar där ute. Det är då man känner att man lever!

Jag testsprang Adidas Adizero Adios och jag förstår varför Grabben gillar dem och jag förstår varför de inte passar alla. De satt fint på mina fötter och de kändes snabba – men de tar på vaderna på ett sätt som t.ex. Nike Free inte gör. Adiosen passar mig långt mycket bättre än vad Feather 2 gör. Men typ lika bra som Feather 1. Jag kan springa långt i Nike Free – men skulle inte ge mig i kast med att springa lika långt i dessa.