Måndag. Mörker. Mys innanför fönster. Regn. Rusk. Riktigt jävla bra löparväder!
När regnet började smattra mot fönstret vid min plats pÃ¥ jobbet längtade jag hem. Hem efter en skön soffa, en mysig kväll framför TV:n och… nej, vänta nu. Jag längtade inte alls efter det där. Jag längtade efter att dra pÃ¥ mig löparbrallorna, dra pÃ¥ en underställströja och en jacka, gömma huvudet i en mössa och stoppa fingrarna i ett par vantar. Jag längtade efter tassande löparsteg i ett Stockholm där alla andra valt att göra annat än att vara ute och jag längtade efter att stänga mig inne i den löparbubbla som värmer som mest när det är som kallast ute.
Det är något alldeles särskilt med att springa när alla (okej inte alla, men många) andra väljer att vara inne. Det är då man känner samhörighet med alla andra tappra löparsjälar där ute. Det är då man känner att man lever!
Jag testsprang Adidas Adizero Adios och jag förstÃ¥r varför Grabben gillar dem och jag förstÃ¥r varför de inte passar alla. De satt fint pÃ¥ mina fötter och de kändes snabba – men de tar pÃ¥ vaderna pÃ¥ ett sätt som t.ex. Nike Free inte gör. Adiosen passar mig lÃ¥ngt mycket bättre än vad Feather 2 gör. Men typ lika bra som Feather 1. Jag kan springa lÃ¥ngt i Nike Free – men skulle inte ge mig i kast med att springa lika lÃ¥ngt i dessa.
