Jag har precis lyssnat på när Blondinbella gjort sin dragning på Webbdagarna i Göteborg. Jag har lyssnat på henne rätt många gånger förut (även anlitat henne som föreläsare och hon var mycket proffsig att jobba med: cred för det) och vet ungefär vad hon säger och varje gång får det mig att fundera. Det är skillnad på bloggare och bloggare även om de kommer i samma förpackning. Blondinbella använde (och använder) sin blogg till att medvetet skapa en person som inte finns. Hon är strategisk med sina inlägg och vet exakt vilken bild av sig själv hon skapar med det inlägget som läggs ut på morgonen jämfört med det på kvällen. Isabella är inte Isabella. Hon är medvetet personlig ibland – och medvetet provocerande. Men det är inget som märks utåt. Som läsare tror man att det är Isabella – men hon skapar i praktiken en dokusåpa. Tittar man på en dokusåpa vet man att man tittar på en dokusåpa. Läser man en blogg vet man inte in eller ut. Däri ligger en viktig skillnad. Och Isabella är långt ifrån ensam om detta.
Vi (bloggare som inte har som mål att blogga dokusåpor) pratar ibland om vårt ansvar som bloggare. Man ska förmedla en sund bild, inte vara för perfekt och yadi yada. Det blir ju som att kämpa i motvind när någon annan gör precis tvärtom (det blir bättre såpa då). Med den verkligheten i handen ställs det högre krav på dig som läser. Om du ens vet vad det är du läser.
Anna: jag tycker man inte ska tänka så mycket. en blogg som krystas fram blir sällan bra.
Anneliten: jag har tänkt på det där ibland: ”vad är syftet med att jag bloggar? vad är poängen?”. och vet du – allt jag gör vill jag göra för att det är roligt. poängen med min blogg är resan, inte målet. när det blir tråkigt kommer jag att sluta. jag har haft svårt att inte ha något mål, men nu när jag kommit till insikt så är det skönt att veta att jag inte behöver ha ett annat syfte annat än att det ska vara kul.
Litet svar till Alexandra. Det är en himla skillnad på en artikel och ett blogginlägg. I en blogg är det bara din åsikt som kommer fram, inget annat. En artikel är en opartisk intervju. På en tidning finns en ansvarig utgivare, du har en nyhetschef att stå till svars inför, intervjupersonen får (om det ber om det) alltid läsa sina citat innan tryck och dina egna åsikter ska inte skina igenom överhuvudtaget.
Alltså guuuud vad tråkigt det måste vara att skriva en blogg om man hela tiden skulle tänka på ”den person man försöker visa att man är” istället för att skriva som sitt rätta jag. Jag skulle tröttna på bloggandet direkt om jag skulle låtsas vara någon som jag inte är…
Men egentligen… vad är det för skillnad på blogg och på artiklar i tidningar… alltså sanningsmässigt… och vad har man för ansvar oavsett media…
I tidningar så är det bara mer genomtänkt och välpolerat…
Återigen ett sådant där inlägg som är så ”spot on”. Du har verkligen känsla för att lyfta de rätta frågorna och funderingarna.
Jag läser ganska många pyssel/inredningsbloggar då och då, och man måste förstå att alla inte har krusade örngottsband jämt. Eller de kanske de har, men smutstvätten är inslängd i en garderob.
Jag anser att jag oftast kan skilja bloggvärld från verklighet, men visst är det svårt ibland, och är man ung och/eller naiv så kan jag förstå pressen och stressen som kommer med ”ytabloggar”. Jag vet att många av mina elever, framför allt tjejerna, lever med detta varje dag. Viktigt att tala om, och nu gav du mig precis en idé till ett livskunskapstema. Tack och bock.
Jag läser framför allt de som skriver bra. Det som är roligt, rörande, tänkvärt, spännande. Och då krävs ju oftast en mix av både gloss och löss (eller vad man nu kallar det) för att man ska stanna.
Tycker att ni är så många som skriver så otroligt bra, är inte förvånad att en del bloggare tar steget vidare och skriver böcker (med varierat resultat, visserligen…).
I övrigt blir jag alltid lika förvånad över att ni är så mycket längre än jag trodde, när jag träffar er IRL. Har kommit på att det nog beror på att ni alltid håller kameran/fånen en bit upp i luften när ni fotar er själva 🙂
Nu blir jag nyfiken – varför bloggar träningsglädje-Sara?
Intressant. Just den här saken ger mig lite panikkänslor, för ganska ofta frågar jag mig själv ”varför bloggar jag egentligen”. Jag är nämligen inte så mycket dokusåpa, inget alls faktiskt. Vilket förstås leder till att mitt liv ter sig klart mindre intressant än det fiktiva önskeliv som många visar upp. Ett vanligt liv har svårt att konkurrera med ständiga ”highs” i ett glossigt liv.
Kanske bör man ännu mer kritiskt granska syftet och resultatet med sin blogg. Har man inget att skriva ska man kanske heller inte göra det. Eller bestämma att man bara publicerar sin vardag tre dagar i veckan? Kanske hinner det hända något intressant och mer publikt om man har lite tålamod med sina inlägg? … (jag syftar här enbart på min egen blogg)
Sen är det väldigt bra att det finns av alla sorter, för då kan man som bloggläsare välja vad, om och när man vill läsa. Gillas.
Jag håller med Jane. Jag vill läsa bloggar som känns ”riktiga” och genuina. Att det man läser kommer ifrån hjärtat på den som skriver. Blondinbellas blogg och andra liknande hennes känns bara ytliga och svåra att relatera till tycker jag.
Av bland annat den anledningen läser jag inte Blondinbellas blogg. För mig är det viktigt att det är och känns äkta och på riktigt. Jag har ett sjätte sinne för sånt. 😉 Vill jag läsa uppdiktade historier läser jag hellre en bra bok.
Johanna: din sista punkt är skitviktig tycker jag!!!!! kanske är det de som har fattat grejen!!!! (även inom träningsvärlden)
Ja. Låt läsaren ta ansvar! Precis som man vet (hur man nu vet det) att man ser på en dokusåpa, så vet man att man läser en bok, läser en tidning, en vetenskaplig artikel, hör någon återberätta en händelse, precis på samma sätt vet man att man läser en blogg. Där allt kan vara sant, eller inget är sant, eller så är det halvsant.
Jag läser inte bloggar för att hitta sanningen. Och bloggare som inte vill vara perfekta, som vill visa på ett sunt ideal, en sund kost osv är kanske de bloggare som i själva verket vill vara perfekta? Men för att gömma detta behov så visar de ibland upp en icke perfekt yta? Medan de bloggare som visar upp perfekta bilder, snygga kläder, smycken, helt uppenbart skriver om en fiktiv värld, provocerar sina läsare. Kanske är det dessa bloggare som fattat grejen, att inte ta allting så seriöst, utan ha kul, ge sina läsare ett nöje i läsningen, utan att det ska ske med en morot i handen och träningsskor på fötterna.