Träningsglädje

Undrar ni om jag överhuvudtaget jobbar? Well, I do. Den här veckan har jag haft 3 jobbdagar och 2 semesterdagar. Jag har jobbat på morgnar och kvällar och tagit en extra lång lunch kan man säga. Så visst jobbar jag! Nu tänker jag snart ta helg – jag ska bara skicka ett endaste litet jobbmail till…

Hur eftermiddagen ser ut vet jag inte. Jag försöker lista ut hur jag bäst väljer mellan dessa pass:

• Ca 10km längd
• Powerwalk/lätt jogg med Jillian Michaels podcast i lurarna
• Intensivt crosstrainginpass med backintervaller och lite annan styrka
• Yoga

Jobb och frukost på Grädda (bra ställe i Åre med gratis WiFi)

Vägen till toppform bjuder på dödsjobbiga intervaller just nu. Ingen oro över hur länge man ska ligga på vilken pulsnivå. Easy. Spring så fort du kan i 10 minuter och gör om det 3 gånger. JFT: Just fucking train!

Begreppet JFT är tydligen etablerat i träningsvärlden. Jag vet inte om det alltid har samma betydelse men utifrån vad jag har hört så betyder det att man ska skita i tänkandet och fokusera på att träna. Ofta snubblar vi över frågetecken kring vad som är ”bäst”. Hur långa ska intervallerna vara? Hur hårda? Hur mycket vila? Hur ska det kännas? För att inte tala om hur vi ska springa… Well. Intervaller ska vara jobbigt – hur svårt kan det vara att ta miste på den känslan?

Det finns tillfällen då jag ä l s k a r att ha stenkoll på allt. Tider. Pulsslag. Ja typ allt som går att mäta. Och så finns det tillfällen då jag är oändligt trött på det. Tillfällen då jag vill veta hur mycket effektivare min träning e g e n t l i g e n blir när jag har absurd stenkoll? Att svenska motionärer överlag inte blivit bättre sedan vi börjat träna mer med pulsklockor och allehanda prylar är ju vida känt. Att det är fler som tränar kanske just för att det är kul med dessa tillbehör är ju superbra. Och då är det fint att kunna kombinera det bästa av båda världar.

Segerns sötma – och den beska smaken av mjölksyra. Så kan man sammanfatta dagens 10km längdåkning på lunchen. Ett alternativ hade kunnat vara personbästa med 10 minuter. När man springer kan man också bli dödstrött och vilja lägga sig ner och pausa kampen ett tag. I längdskidåkning växlar jag mellan längtan efter pausknappen och viljan att trycka hårdare på gasen mest hela tiden. I ena sekunden är jag jättepigg. I andra sjukt trött.

Spåren i Björnen visade sig från sin bästa sida och bjöd på solsken och tystnad. Här och var åkte jag förbi några frilufsare, och ibland blev jag omåkt av skidlöpare från Siljans skidklubb eller vad det nu stod på deras jackor. I uppförsbackarna utmanade jag mig själv genom att inte få torka bort snoret från näsan innan jag kommit över kröken. Nej, jag tänkte faktiskt inte varna känsliga läsare innan jag skrev det där. Jag är säker på att jag inte är den enda som tycker att näsan rinner på ett alldeles oförklarligt sätt när jag åker skidor eller springer på vintern. But why?

Vid 7km fick jag en dipp och tog det lite lugnt. Här har jag fortfarande någon minut att hämta hem relativt enkelt. När milspåret gick samman med 5-kilometersspåret efter 8km fick jag målvittring och körde på. I mål visade klockan långt mycket mindre än jag trodde. Det var först då jag kände den beska smaken av gammal mjölksyra i munnen. Och iskalla tår utan känsel i pjäxorna. Men segerns sötma är större. Nu såhär en timme efteråt är det mest smaken av nygräddad kanelbulle och en stark cappuccino på Grädda Åre som kittlar smaklökarna – och den där klumpen av ansträngdhet kommer ligga kvar i halsen ett tag till.