Segerns sötma – och den beska smaken av mjölksyra. SÃ¥ kan man sammanfatta dagens 10km längdÃ¥kning pÃ¥ lunchen. Ett alternativ hade kunnat vara personbästa med 10 minuter. När man springer kan man ocksÃ¥ bli dödstrött och vilja lägga sig ner och pausa kampen ett tag. I längdskidÃ¥kning växlar jag mellan längtan efter pausknappen och viljan att trycka hÃ¥rdare pÃ¥ gasen mest hela tiden. I ena sekunden är jag jättepigg. I andra sjukt trött.

Spåren i Björnen visade sig från sin bästa sida och bjöd på solsken och tystnad. Här och var åkte jag förbi några frilufsare, och ibland blev jag omåkt av skidlöpare från Siljans skidklubb eller vad det nu stod på deras jackor. I uppförsbackarna utmanade jag mig själv genom att inte få torka bort snoret från näsan innan jag kommit över kröken. Nej, jag tänkte faktiskt inte varna känsliga läsare innan jag skrev det där. Jag är säker på att jag inte är den enda som tycker att näsan rinner på ett alldeles oförklarligt sätt när jag åker skidor eller springer på vintern. But why?

Vid 7km fick jag en dipp och tog det lite lugnt. Här har jag fortfarande nÃ¥gon minut att hämta hem relativt enkelt. När milspÃ¥ret gick samman med 5-kilometersspÃ¥ret efter 8km fick jag mÃ¥lvittring och körde pÃ¥. I mÃ¥l visade klockan lÃ¥ngt mycket mindre än jag trodde. Det var först dÃ¥ jag kände den beska smaken av gammal mjölksyra i munnen. Och iskalla tÃ¥r utan känsel i pjäxorna. Men segerns sötma är större. Nu sÃ¥här en timme efterÃ¥t är det mest smaken av nygräddad kanelbulle och en stark cappuccino pÃ¥ Grädda Åre som kittlar smaklökarna – och den där klumpen av ansträngdhet kommer ligga kvar i halsen ett tag till.