På det evighetslånga flyget hem från Zurich igår läste jag den här intressanta artikeln (fast i pappersform): prylfixering på träningsschemat. Artikeln fokuserar på att vi numer kan ha hela vår hälsa på armen genom armband som visar hur vi mår. Enligt en professor i idrottsvetenskap öppnar detta upp för helt nya mönster – och som kan komma att hota föreningsidrotten. Det mest intressanta i artikeln hittar jag i slutet då professorn säger:
– Med de verktygen har man själv koll på sin hälsa. När man i stället lägger över ansvaret på någon annan, som folk tycks göra med personliga tränare, blir det som att omyndigförklara sig själv.
Intressant åsikt! Jag funderade några varv kring det där och kan både hålla med och inte. Jag själv gillar att träna med PT för motivationens skull. Jag vet egentligen hur jag ska träna. Jag vet varför och jag vet när och jag vet på vilket sätt. Jag vet väldigt mycket. Och det är jag långt ifrån ensam om. Men ju mer man vet desto svårare är det att hantera informationen på ett effektivt sätt. Det blir information overload som det är svårt att sortera bland. För mig är träning med PT en slags bekräftelse på det jag redan vet – så jag slipper oroa mig för att träna fel, utifall jag inte redan visste ”rätt”. Att träna med PT blir som en slags kombinerad motivationsboost och försäkring kan man säga. Just därför är det extra viktigt att ha en bra connection med min PT.
För andra är träning med PT en kunskapsbank eller en frizon där man inte behöver tänka utan bara göra. Men att omyndigförklara sig själv, det är nog att hårddra det.
Att ständigt gå runt med armband som visar hur man mår är ett steg mot en känslobefriad vardag där vi lägger njutning och tankar någon annanstans än på sådant som vi mår bra av. Ett steg närmre att vara en robot som har en lysande röd lampa när energin är slut. Armbandet piper kanske när vi ska fylla på med mellanmål, gå ut med hunden eller pussa sambon – för att hårddra det. Det om något är väl att omyndigförklara sig själv?
Nej, #makeitcount säger jag! Låt känslorna styra ditt agerande. Hur du mår känner du i kroppen om du är ärlig mot dig själv. Och om ett armband kan hjälpa dig på vägen dit – so be it. Exempel på armband som finns (eller snart finns) ute på marknaden är Nike+ Fuelband, Replay och Up. De är tätt sammankopplade med beteendet att dela med sig och att anta en utmaning. Cirkeln är sluten!
ang att träna med PT så tror jag att citatet ur artikeln inte syftar på de som har som rutin att träna. Det finns ju en hel del som anlitar PT för att själva slippa bry sig… eller det är egentligen känslan jag fått. De som anlitar en PT och sen tänker”nu löser det sig” och sedan inte reflekterar över det själva.
Sen finns det då sånna som du som anlitar PT men med ett eget engagemang och driv, och gör det för att utvecklas och bli bättre mer än bara den självklara fysiska förändringen man åstadkommer.
Nä, fy vad förvirrat detta blev. Hoppas du förstod vad jag menade 😛
Det bor väl en liten bekräftelsejunkie i de flesta av oss, tror jag. Att ta hjälp av PT eller att dela med sig av sina resultat är ett sätt att kunna bli sedd och bekräftad – och jag menar inte detta i någon negativ mening. Man styr sig själv att träna, dela med sig och kanske uppleva en extra liten kick när någon uppmärksammar det. Pulsklockor och andra prylar som håller koll på vårt hälsotillstånd blir i någon mån också ett styrinstrument, man ser hur pulsen ligger, klockan säger när man ska träna för att uppnå ett visst mål och sen kan man logga det och se hur långt man kommit mot målet.
Om man har en sund och lugn inställning till sin hälsa så tror jag inte att tekniken riskerar att ta över. Men den är kul att ha som en extra pepp och en extra koll på att man faktiskt gjort det där passet. En liten klapp på axeln mår alla bra av, mer sånt!
Jag tycker faktiskt det är lite jobbigt att veta för mycket om vissa grejer. Så sant det där med PT, man kan ju liksom själv men behöver ibland få det bekräftat det man redan vet.
Tror inte hjälpmedel leder till föreningslivets död utan mer som ett kompliment att få folk att pusha sig mer. Märkte på när jag fick min klocka som jag varit anti innan just för att jag inte ville pusha mig på löpningen, men med klockan gör jag det lilla extra. Tiden, eller kilometrarna som jag igentligen inte tänkt. Bra/dåligt? jag vet inte i långa loppet för jag tränar för att det är kul…
Måste leta reda på den artikeln. Verkar intressant!
Även jag tycker att en PT/coach gör att motivationen höjs. Sen så tränar jag mycket hårdare med en PT samtidigt som det är mer skonsamt då variationen är större. Tränar jag själv så blir det lätt lite för enformigt. Sen är det jäkligt kul och peppande att ha en coach!!!
Armband som talar om hur jag mår.. nja…
Allt beror på vilket perspektiv man har. I regel tycker jag alla medel som får personer som ur ett hälsoperspektiv behöver röra sig och bidraga till ett rörligare liv, är bra. Vissa tilltalas av teknik, andra av mänsklig kontakt. Jag vill nästan tro att mannen ifråga är lite felciterad- eller att han sa lite till som inte kom med i artikeln.
Teknik behöver naturligtvis inte utesluta träning som coachad av en PT eller en tränare. Elitidrottsmän kan i regel rätt mycket om hur de ska träna för att bli bra- men de har en coach för att få just en motivationsboost och mänsklig stöttning precis som du säger. Jag tror det är för att vi människor är så väldigt drivna av just mänsklig kontakt som beröm, bekräftelse och feedback. Därför tillämpar eliten båda grejerna- teknik och coachning. De gör inte dem omyndiga såklart, de använder det bästa av alla världar.
Jag tror faktiskt inte heller föreningslivet blir lidande av vare sig teknik eller PT/tränare. Folk har bara fler arenor där de kan träffas och träna. Det kan ske på gymmet, i föreningslivet, i motionslopp eller inte minst på nätet.
Intressant. Och jag gillar din vinkling och aspekt. Själv tänker jag mer och mer på hälsan inifrån mentalt och psykiskt och jag tror att många behöver bli bättre att lyssna på sig själva och kroppen 🙂
Jag läste samma sak på flyget från Düsseldorf- haha! DN söndag satt fint på flygresan. Jag kommenterade det till flickvän Emma när vi bytte flyg i Köpenhamn. Jag sa till henne: Det här var ganska provokativt skrivet. Nu tog du upp det innan jag hann- bra där! På väg till träning nu men återkommer med en liten kommentar senare:)