Ni kanske vet hur det är? Att ställa klockan på 05.33 och 05.35. Bara för att vara på den säkra sidan. Att få ett sms från kompisen om att hon tyvärr är för trött. Att försöka tänka fastän man är nyvaken. Resonera med sig själv när det är becksvart ute och sängen lockar mer än någonsin och man blundar och försöker vara förnuftig. Medan täcket drar i en och skorna där ute i hallen väntar. Att vilja sova en timma till för att just nu när man är vaken är sömnen som allra härligast. Men man vill ju också åt känslan efter den där morgonjoggen. Så man sitter på sängkanten i någon minut vilken också känns som en evighet. Hjärnan står still men man försöker förmå sig.

Och så gör man det.

Går upp, som i autopilot. Låter lampan vara släckt för ögonen har ändå inte öppnat sig och man är inte riktigt vaken. Rafsar åt sig kläderna på stolen för kvällen innan har man haft goda tankar om morgonen efter och förberett vad man ska ha på sig. Och man knäpper bara på lampan lite halvt i badrummet när man ska kissa för den där soviga bubblan man går runt i vill man inte klämma hål på. Och man sätter på sig skorna och tassar ut genom dörren och porten och ut i vad som fortfarande är natten.

Man sätter igång med försiktiga steg. Nästan ensam. Staden susar av liv långtbortifrån och mörkret är omslutande. Och man möter knappt någon för det är alldeles för tidigt. Man trippar. Lätta steg. Försiktiga steg. Mysjoggar längs med kajen och låter kroppen mjukt vakna till liv. Och man funderar och låter tankarna löpa, rullar sin morgonbubbla framåt, och efter ett tag är man nästan hemma igen och man vet knappt hur det gick till.

Man öppnar dörren till lägenheten med den där nöjda känslan ända ut i fingertopparna. Vaknar i duschen. Njuter av en kopp te. Tänker att sängen är skön men känslan efter en morgonjogg är ännu skönare.