Jag tänkte skriva lite om LCHF. Jag hittade nämligen en krönika i ämnet på Västerbottens Folkblad på ett väldigt otippat sätt. Eftersom jag läste den förra veckan när det var rätt sent gnuggade jag ögonen lite extra när jag såg att mitt namn stod med. Jag trodde först att jag läst fel. Att det var ett practical joke. Eller att Google stoppat in mitt namn eftersom de anpassar sökresultaten efter den som söker. Men nä, det var verkligen mitt namn.
Här är krönikan. Läs den. Och läs sedan kommentarerna. Jag tycker att många av kommentarerna är aggressiva i sitt sätt att försvara LCHF mot påståenden som inte ens finns i krönikan. Jag uppfattar inte att krönikören kritiserar LCHF särskilt mycket. Inte alls nu när jag läser den igen. På ett ställe nämns ordet ”köttfrosseri” men annars skriver krönikören mest om hur det kunnat bli en sådan folkrörelse. Men i kommentarsfältet blir det ramaskri och man värjer sig mot det ena och det andra.
Och det är den tonen, hysterin och aggressiva försvarsmekanismen som kickar igång som gör att ”LCHF-rörelsen” har det så svårt. Det är den predikande pedagogiken, det sektliknande engagemanget och den enorma övertygelsen om gott (LCHF-anhängarna) och ont (”etablissemanget”) som gör att de LCHF-frälsta sätter krokben för sig själva.
Nina Åkestams sista 2 rader i det här blogginlägget är vad varje LCHF-anhängare borde börja och avsluta sin predikan med: Med det sagt tror jag att i slutändan är vi alla är olika och att man funkar olika bra på olika mat. Lev och låt leva tror jag är en bra filosofi i såna här sammanhang. Och efter att man poängterat det kan man fortsätta berätta hur LCHF har påverkat en själv. Inte hur LCHF påverkar någon annan.
Att tjata på hur andra ska äta LCHF är som att tjata på folk att börja träna. Det fungerar sällan i längden. Att övertala är en dålig idé. Att övertyga är bättre. Hur man övertygar är en vetenskap i sig. Det heter retorik.
Enligt krönikören i Västerbottens Folkblad har kändisarna varit en anledning till LCHF-framgångarna. Och bilder som mina (som också finns hos t.ex. Dessi). Gott så – även om det aldrig har varit mitt syfte att övertyga genom bilder. För min del är det skitsamma om just du som läser äter LCHF eller inte – jag engagerar mig i mina bilder eftersom jag vill ha en snygg blogg. Jag vet också att så som jag äter inte fungerar för alla andra. Andra mår bättre av en helt annan sammansättning av fett, protein och kolhydrater. Jag vet också att de i min omgivning blir mer inspirerade och mer påverkade när de ser hur jag gör och ser vilken skillnad det gör – än när jag tjatar på dem och vill klistra på dem min övertygelse. Det är den retoriken jag medvetet använder mig av när jag genom den här bloggen vill inspirera just dig som läser att tro på dig själv och den kraft som finns inom dig. Jag vill inte inspirera genom pekpinnar och inlägg på inlägg hur man ”ska” göra. Jag vill inspirera med det jag själv gör: oavsett om det handlar om träning, mat eller prestationer.
Och slutligen: LCHF-bloggar är sällan snygga. LCHF-forum är sällan snygga. LCHF-böcker är sällan lika glossiga som Leilas bakböcker. Här har man också en hel del att lära.
