Jag tycker ibland att det är lite lustigt hur just jag lyckats skapa en sÃ¥ stor träningsblogg. Jag är inte instruktör (annat än i alpin utförsÃ¥kning). Jag är inte utbildad inom träning. Jag är inte klassiskt vältränad. Jag är inte ditten och datten. Jag är bara en vanlig människa precis som de flesta andra människor som inte kan göra en enda chins eller stÃ¥ pÃ¥ händerna. Kanske är det just det som är grejen – men jag vet faktiskt inte.
Det jag är mest stolt över är hur jag, som en del av BP-chefens klassiska ”small people” faktiskt har en rätt imponerande drivkraft. Jag är stolt över hur jag kan komma pÃ¥ tanken att utmana mig med det ena och det andra – och sedan till pÃ¥ rÃ¥ge klara av det. Senast idag frÃ¥gade en kollega mig om löpning och fick reda pÃ¥ att jag har drygt 8 mil som distanspers i löpning. Hur mÃ¥nga har det och väger samtidigt 20 kilo för mycket enligt de där listorna som man verkligen i n t e ska titta pÃ¥.
8 mil är inte sÃ¥ mycket för en del. Men 8 mil är sjukt lÃ¥ngt för de flesta vanliga dödliga – även om man tränar 3 pass i veckan och kanske springer Varvet varje Ã¥r. Det är just hos de flesta vanliga dödliga, oavsett om de tränar eller ej, som det bor en helt oupptäckt kraft som bara gÃ¥r och väntar pÃ¥ att hittas och det bÃ¥de fascinerar och frustrerar mig! Tänk om man kunde fÃ¥ alla att förstÃ¥ vilken potential de faktiskt har! Det behöver inte handla om att springa 8 mil – ibland kan det handla om att ens vÃ¥ga sträcka pÃ¥ ryggen.
När en journalist förra Ã¥ret frÃ¥gade mig hur jag sÃ¥g pÃ¥ att cykla i 24 timmar svarade jag att det förmodligen är mycket, mycket värre att föda barn. Att föda barn verkar faktiskt jättehemskt. Precis som det lÃ¥ter jättehemskt att vara med om en trafikolycka, överleva katastrofer, borra tänder hos tandläkaren och en massa andra hemskheter som folk faktiskt överlever ungefär hela tiden. Det kan tyckas vara mycket märkliga jämförelser men det är ungefär sÃ¥ jag tänker, ofta i samband med frÃ¥gan ”hur svÃ¥rt kan det vara?”. Hur svÃ¥rt kan det vara att cykla i 24 timmar när andra lever i misär under lÃ¥nga perioder? Hur svÃ¥rt kan det vara att springa (nÃ¥ja, gÃ¥…) 8 mil när andra personer mÃ¥ste gÃ¥ mycket mer än sÃ¥ för att hitta vatten eller fly frÃ¥n katastrofer.
Det är inte varje dag som jag vaknar med just den där känslan som gör ryggen rakare och blicken starkare. Ofta handlar det om att konsten att vara sämst… och att inte bli knäckt. Att vÃ¥ga vara med och att veta att man kommer vara sist ger skrubbsÃ¥r pÃ¥ självförtroendet varje gÃ¥ng – om man inte lyckas vända känslan och ändra sin egen attityd. Alla andras kan man tyvärr inte göra nÃ¥got Ã¥t. Ibland fÃ¥r man applÃ¥der för sina prestationer som ses som oväntade just för att utsidan inte avslöjar den atlet som finns där inne. Ibland möts man av rynkade näsor fulla med tvivel. Jag har inget tvärsäkert tips för hur man övervinner sÃ¥dant – jag knäcks ocksÃ¥ ibland. När jag tänker framgÃ¥ngsrik träningsbloggare tänker jag muskler, snabbhet, spänst, kraft och superbra pÃ¥ idrott. Och sÃ¥ kommer jag i storlek 42-44 som är bÃ¥de ovig och lÃ¥ngsam men ganska stark. Och det är klart att det finns tillfällen dÃ¥ man vacklar. Men ocksÃ¥ tillfällen dÃ¥ man stärks. Tack vare inställningen hos mig själv – och ödmjukheten hos de i min omgivning.
Jag tycker att även om det är inspirerande med superpersoner som man bokstavligt ser upp till – sÃ¥ är det bland ”the small people” som det riktigt häftiga kan hända. När personen precis bredvid mig gör det där ofattbart stora som man liksom inte fattar hur det gick till. När man vet att hon eller han inte har grymmare muskelfiber än mig sÃ¥ gror ett litet frö. För egentligen är vi alla likadana, gjorda av samma skrot och korn. Och pÃ¥ det stora hela är det rätt sÃ¥ marginellt hur vi är byggda under skinnet. Avgörandet sitter inte i en muskelfiber. Det är den där knappen man mÃ¥ste komma Ã¥t. Den sitter inte i vÃ¥ra muskler – den sitter i vÃ¥rt huvud. Jag önskar att alla insÃ¥g att om det är sÃ¥ att nÃ¥gon nära dig faktiskt kan – varför skulle dÃ¥ inte du?
