Jag tycker ibland att det är lite lustigt hur just jag lyckats skapa en så stor träningsblogg. Jag är inte instruktör (annat än i alpin utförsåkning). Jag är inte utbildad inom träning. Jag är inte klassiskt vältränad. Jag är inte ditten och datten. Jag är bara en vanlig människa precis som de flesta andra människor som inte kan göra en enda chins eller stå på händerna. Kanske är det just det som är grejen – men jag vet faktiskt inte.
Det jag är mest stolt över är hur jag, som en del av BP-chefens klassiska ”small people” faktiskt har en rätt imponerande drivkraft. Jag är stolt över hur jag kan komma på tanken att utmana mig med det ena och det andra – och sedan till på råge klara av det. Senast idag frågade en kollega mig om löpning och fick reda på att jag har drygt 8 mil som distanspers i löpning. Hur många har det och väger samtidigt 20 kilo för mycket enligt de där listorna som man verkligen i n t e ska titta på.
8 mil är inte så mycket för en del. Men 8 mil är sjukt långt för de flesta vanliga dödliga – även om man tränar 3 pass i veckan och kanske springer Varvet varje år. Det är just hos de flesta vanliga dödliga, oavsett om de tränar eller ej, som det bor en helt oupptäckt kraft som bara går och väntar på att hittas och det både fascinerar och frustrerar mig! Tänk om man kunde få alla att förstå vilken potential de faktiskt har! Det behöver inte handla om att springa 8 mil – ibland kan det handla om att ens våga sträcka på ryggen.
När en journalist förra året frågade mig hur jag såg på att cykla i 24 timmar svarade jag att det förmodligen är mycket, mycket värre att föda barn. Att föda barn verkar faktiskt jättehemskt. Precis som det låter jättehemskt att vara med om en trafikolycka, överleva katastrofer, borra tänder hos tandläkaren och en massa andra hemskheter som folk faktiskt överlever ungefär hela tiden. Det kan tyckas vara mycket märkliga jämförelser men det är ungefär så jag tänker, ofta i samband med frågan ”hur svårt kan det vara?”. Hur svårt kan det vara att cykla i 24 timmar när andra lever i misär under långa perioder? Hur svårt kan det vara att springa (nåja, gå…) 8 mil när andra personer måste gå mycket mer än så för att hitta vatten eller fly från katastrofer.
Det är inte varje dag som jag vaknar med just den där känslan som gör ryggen rakare och blicken starkare. Ofta handlar det om att konsten att vara sämst… och att inte bli knäckt. Att våga vara med och att veta att man kommer vara sist ger skrubbsår på självförtroendet varje gång – om man inte lyckas vända känslan och ändra sin egen attityd. Alla andras kan man tyvärr inte göra något åt. Ibland får man applåder för sina prestationer som ses som oväntade just för att utsidan inte avslöjar den atlet som finns där inne. Ibland möts man av rynkade näsor fulla med tvivel. Jag har inget tvärsäkert tips för hur man övervinner sådant – jag knäcks också ibland. När jag tänker framgångsrik träningsbloggare tänker jag muskler, snabbhet, spänst, kraft och superbra på idrott. Och så kommer jag i storlek 42-44 som är både ovig och långsam men ganska stark. Och det är klart att det finns tillfällen då man vacklar. Men också tillfällen då man stärks. Tack vare inställningen hos mig själv – och ödmjukheten hos de i min omgivning.
Jag tycker att även om det är inspirerande med superpersoner som man bokstavligt ser upp till – så är det bland ”the small people” som det riktigt häftiga kan hända. När personen precis bredvid mig gör det där ofattbart stora som man liksom inte fattar hur det gick till. När man vet att hon eller han inte har grymmare muskelfiber än mig så gror ett litet frö. För egentligen är vi alla likadana, gjorda av samma skrot och korn. Och på det stora hela är det rätt så marginellt hur vi är byggda under skinnet. Avgörandet sitter inte i en muskelfiber. Det är den där knappen man måste komma åt. Den sitter inte i våra muskler – den sitter i vårt huvud. Jag önskar att alla insåg att om det är så att någon nära dig faktiskt kan – varför skulle då inte du?
