Det är jobbigt med backar alltsÃ¥, det kan jag konstatera efter 10 km ute pÃ¥ Lidingö. Det var bÃ¥de bra och dÃ¥ligt att det blev flaskhals direkt i första backen efter 100 meter. Det gjorde att jag inte förivrade mig – samtidigt tappade jag tid i början. Jag hade ordentligt med energi i benen och kunde använda de snälla utförslöporna för att sträcka ut – och springa om. DÃ¥ gick det grymt bra!

Vid 6-7 km blev det tungt. Abborrbacken kändes brantare än alla andra gÃ¥nger jag tagit den och det var här nÃ¥gonstans jag började fÃ¥ nervkläm i tÃ¥rna – en ordentlig akilleshäl! Jag känner det ibland, bland annat vissa dagar när jag Ã¥ker utför – eller i vanliga skor. Den här gÃ¥ngen gissar jag att det berodde pÃ¥ just utförslöporna.

Eftersom det gick sämre kunde jag fokusera mer pÃ¥ att ha roligt under en söndagsjogg än att springa snabbt. Jag vet att det lÃ¥ter äckligt klämkäckt men grunden till all löpning – och all idrott – mÃ¥ste vara att ha roligt! Visst blev jag irriterad pÃ¥ de som gick i bredd uppför alla backar, även där det var platt, och hindrade de som ville springa. Och damen som ställde sig för att stretcha mitt pÃ¥ stigen var väl inte sÃ¥ smidig. Jag tänkte att hon säkert var frÃ¥n Lidingö för hon sÃ¥g väldigt stilig ut – och att hon, likt man gör i Saltsjöbaden (vilket är lite samma lika) parkerar lite var hon vill och även gör lite hursomhelst ocksÃ¥ i andra sammanhang.

Jag sprang i mÃ¥l nästan 10 minuter efter min Tjejmilentid men var glad ändÃ¥. Jag hade det roligt därute pÃ¥ banan nervkläm och lite seghet till trots. Dessutom hade jag fint sällskap innan och efter loppet – roligt att Grabben hejade pÃ¥ mig för en gÃ¥ngs skull, annars är det mest tvärtom.

Om 3 veckor åker jag till Amsterdam för att springa sista loppet för säsongen och det vore väl själva f*n om jag inte fick till några intervaller innan dess!