Grabben sprang med Runday i måndags och det var som vanligt (av alla möjliga människors åsikter) väldigt bra och drog mycket folk. Och det var gratis, vilket Grabben uttryckte en uppmuntrande åsikt kring – och det diskuterade vi en del igår kväll. För jag undrar – varför ska det vara gratis?
Bakom Runday står 3 tjejer som förmodligen lägger ner rätt mycket tid inför varje pass, och som delar med sig av sin kunskap om löpning under passen. I måndags var där uppemot 50 personer. Jag förstår att tjejerna tycker det är superkul att förmedla sin passion. Just för att de gör det så förbaskat bra borde det väl vara värt en slant för alla som är med?
Jag tror det var Åsa Fornander som en gång för länge sedan skrev ett inlägg om att hennes instruktörskollega fått en förfrågan om ett uppdrag och förväntades göra det mot typ ingen ersättning alls – med argumentet att det ju ”var kul” att instruera och att det därför var en hobby. Någonstans i att en person faktiskt har roligt på jobbet och har valt att arbeta med det h*n brinner för så glöms det bort att det är ett jobb att instruera, att leda och att organisera. Det sköter inte sig själv. Gör man det bra levererar man ett värde till sina mottagare och då ska man ha ersättning för det.
Å ena sidan hävdar jag att man ska betala för de tjänster man nöjt nyttjar – å andra sidan tycker jag att Running Sweden var alldeles för giriga när de krävde 140 spänn för att man skulle få vara med på en jogg med singlar. Den här länken säger att det dessutom kostar 200 spänn om man dessutom vill duscha och bada jacuzzi efteråt.
Någonstans i resonemanget krockar mina åsikter. Jag tycker att initiativtagare och leverantörer av en tjänst som uppskattas borde få betalt – men jag tycker också att 140 spänn för en singeljogg är för dyrt. Först och främst: mitt resonemang innehåller 2 brasklappar:
1) Om jag hade varit singel hade jag kanske tyckt det varit värt att träffa någon för 140 spänn. 140 spänn för sitt livs kärlek är ett kap! Men det är lite samma resonemang som med trisslotter: att betala 25 kr för att vinna 1 mille eller 2 är mycket billigt. Tyvärr vinner man mycket, mycket sällan 1 miljon efter att ha betalat 25 kronor.
2) Aktiviteten kanske var superbra anordnad med ledare som fick deltagarna att mingla runt och dessutom tillförde någonting till sjäva träningsmomentet. Det där vet jag faktiskt inget om (annat än ryktesvägen). Att bara ta in anmälningar och sedan jogga runt med en grupp med minimalt engagemang är en annan slags leverans som i stort sett vem som helst kan utföra (precis som någon bloggläsare kommenterat) – att göra det bra är däremot en helt annan bit kaka!
Tanken med en marknadsekonomi är att priset avgörs av punkten där tillgången möter efterfrågan. På samma sätt, men ändå annorlunda, tycker jag att man ska betala för saker vad man anser att det är värt för en själv. Det är ofta rätt självklart utan att vi funderar särskilt mycket på det. Vissa väljer att köpa en flaska vin för 250 kronor och andra för 79 kronor eftersom vi anser att tillfället eller just den producenten är olika ”värt” för oss. Man förväntar sig aldrig att en flaska vin ska kosta 0 kronor – vi är beredda att betala mer eftersom vi vill ha den. Men vi vill inte ha en flaska till vilken prislapp som helst. Någonstans på skalan finns en summa som vi inte är beredd att betala.
Jag är beredd att lägga pengar på bra träning. Jag betalar min PT mer pengar per pass än vad ett SATS-kort kostar mig per månad, men det är bara SATS-kortet jag tycker är dyrt och anser ”ovärt”. Det betyder rimligtvis att det jag får ut av ett PT-tillfälle ger mig mer än 1 månads medlemsskap på SATS.
Det får mig att fundera på RunDay. Jag undrar vad Grabben fick ut av träningen idag (definierat i träningsglädje, inspiration, kunskap, känsla av gemenskap, nya bekantskaper och en massa andra faktorer) omsatt i kronor. Han tyckte att det var en riktigt bra träning och nu råkade det vara gratis. Hade han tyckt att samma träning var riktigt bra om det kostade 200 kronor? Så snart något börjar kosta pengar – så ställer vi krav. Vi förväntar oss att det ska vara minst lika bra som det värde vi sätter på pengen vi just betalat.
Det här med vad något är värt omsätts sällan på riktigt i praktiken. Men ibland så händer det – nästan alltid i samband med välgörenhet! När vi på Bloggar om träning arrangerade ett träningsevent där vi samlade in pengar till Stadsmissionen fick alla deltagare ge precis så mycket pengar som de tyckte att eventet och den upplevelse de precis varit med om var värt. Givetvis beror den summan på varje personens förutsättningar. En person kan ge 20 medan en annan ger 200 samtidigt om de båda har exakt samma uppfattning om eventet. Men den som gav 20 kronor kanske har en lägre disponibel inkomst vilket tillför en ytterligare dimension till resonemanget. Vi samlade ihop nästan 8000 kronor till Stadsmissionen den gången.
Den 9 oktober upprepar vi detta sociala experiment igen. Denna gång går pengarna direkt till Rosa Dygnet som sedan slussas vidare direkt till Rosa Bandet. Om vi antar att vi har samma antal deltagare som tränar samma antal timmar (som i mars) och antar att vi samlar ihop mer pengar, hur kan vi då förklara detta?
Kanske är ändamålet mer engagerande, kanske har man en större disponibel inkomst nu i oktober – eller kanske för att det är ett hejdundrande bra arrangerat event med grymma sponsorer som bidrar med gratis produkter som uppskattas av deltagarna. Den som lever får se – passa på att boka dig och tänk lite extra på hela den här långa harangen när du bidrar till forskningen och din mammas, systers, väns eller kanske din egen – hälsa! Vad är det värt för dig?
Ni som läser träningsbloggar regelbundet vet att det finns ett årligt event som heter Blogger Boot Camp. Jag har bara varit med 1 gång och det var första året när det enbart anordnades av Sofy. Jag minns inte vad jag betalade då – men eftersom jag tyckte att det var ett bra event så betalade jag förmodligen mindre än det värde jag fick ut av det. Hade jag tyckt att det var dåligt hade det förmodligen berott på att jag tyckt att det var för dyrt eftersom missnöje ofta handlar om värt/ovärt.
Jag har inför eventet de senaste (framförallt) 2 åren hört gnisslas om att man tycker att det är för dyrt. Det missnöjet har en del av sitt ursprung i att det inte riktigt lirar mellan vad man betalar och det värde man anser sig få ut av eventet. Observera att jag skriver ”man anser sig få ut”. För man vet ju inte riktigt ännu – eventet har inte gått av stapeln!
Man kan givetvis grunda sin åsikt på erfarenhet (fair enough) – men det kan också vara en liten lucka av okunskap. Jag hör ibland argumentet att ett event inte är så svårt att ordna. Och det är det inte heller. Men ett bra event tar sjukt mycket engagemang och tid att ordna. Ett bra event är svårt att ordna och det är inte en självklarhet att lyckas med det. Precis som det inte är en självklarhet att alla är en bra ledare eller instruktör. Det finns en hel bransch som enbart jobbar med events. Det finns utbildningar där man under lång tid lär sig hur man anordnar bra och proffsiga events. Events är business och Nikes årliga event (Nike Blast) beskrivs sällan som dyrt. Eftersom ni har orkat läsa ändå hit vet ni varför.
Jag vill egentligen inte ha så mycket sagt med det här inlägget. Jag vill mest få igång lite tankeverksamhet. Varför ska något vara gratis när det faktiskt tillför värde till oss? Varför tycker vi att saker är ibland dyrt och ibland billigt? Varför tycker vi det är dyrt att betala 36 spänn för en SL-resa medan vi inte skriver insänder och tweets om taxiresan på samma sträcka för 150 kronor? Fundera på det där ett tag!
Det finns inget rätt eller fel i det här resonemanget och jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet. Jag har uteslutit en massa stickspår som ibland kan vara relevanta för diskussionen, och ibland inte, beroende på vilket håll som man utvecklar sitt resonemang. Det finns givetvis väldigt många undantag och faktorer jag inte tagit hänsyn till.
Om du tycker att det här inlägget var värt 10 kronor (där 15% dessutom går till välgörenhet) – får du gärna sms:a enligt nedan. Inlägget tog mig 75 minuter att skriva – och 7 timmar att fundera på (räknat på ineffektiv tid).
