Ni som hänger på Twitter vet att man lägger till ftw på en massa grejer som man typ gillar. Ftw står för for the win och hur det kommer sig att man skriver just detta vet jag inte. Men Strandvägen bjöd på många halleluja moments sent ikväll.
När vi öppnade ytterdörren vid 22.15 lät det som det spöregnade ute men det var blåsten. Det blåste som fasen. Vi tog oss ner till Strandvägen och cykelbanan i mitten som låg öde och där det var alldeles vindstilla. Där sprang jag åt ena hållet i 2 intervaller, och så 1 lång intervall tillbaka längs vattnet. Grabben undrade hur det kändes och jag sa att det kändes märkligt. Som Phoebe när hon springer i Vänner. Det kändes som jag vevade med ben och armar och att jag var yvig i mina rörelser. Grabben sa att mer perfekt än så hade jag typ aldrig sprungit.
Det blev 6 intervaller med fokus på bra löpsteg. Jag fick några aha-upplevelser och vet precis när det i ena steget känns bra och i andra känns konstigt. Det perfekta steget är som den perfekta svängen i skidåkning – det kommer inte så ofta, men när det är rätt så känner man det. Då är det fantastiskt.
Härligt att du hittade det perfekta löpsteget! (och så är jag med småbarn grymt avundsjuk på er som kan gå ut och springa tillsammans på kvällen 🙂 )
Åh jag kan se denna Phoebe/Sara springa intervaller, tack för ett gott skratt! Härligt att få känna att allt funkar, ”Halleluja Moments ftw.
Ibland, när ingen ser på eller när just någon ser på, kan jag få för mig att springa som Phoebe. The fun way of running.
For the win brukar Sheldon säga i ”The big bang theory” när han är nöjd med sig själv (innan jag började blogga tittade jag alldeles för mycket på TV ;-))
Jaha, se där nu lärde jag mig något nytt som inte är inne i twittervärlden! Måste ju vara perfekt att ha en ”egen” löpcoach, önskar jag ”kunde” springa- jag lufsar mest och ser ut & känner mig som en elefant som kommer galopperande haha.
Ser fram emot the Convention och hoppas vi ses där!
//Jenny