Vi gjorde 6 mörka kilometrar i Stockholm igår kväll. Det är rätt märkligt att det inte finns någon belysning på sträckan utmed Djurgårdsbrunnskanalen mellan Strandvägen och Villa Källhagen. Visst, det ligger en bilväg inte långt därifrån men det är som sagt en bilväg. Bilar har redan ljus.

Belysning eller ej – det är häftigt att springa mitt i en storstad som är tyst och tom. Någon gång hörs en snytning i mörkret från någon annan, oftast manlig, löpare och är det någon som pratar på andra sidan vattnet så hör man det. Stockholmsfriden är lika påtaglig sent på kvällen som pulsen är mitt på dagen.

Det var rätt obefintlig belysning på Greve Von Essens väg som går över Gärdet också. Jag såg en grå massa framför ögonen och förstod såklart att det var vägen. Men att springa i mörker utan belysning är som att springa och vara full. Man har inte järnkoll på var man sätter fötterna och avståndet till marken och kommer man någon centimeter fel så blir det en del vacklande. Säkert bra av samma anledning som jag någon gång i en utbildning åkt skidor och blundat.

Jag märker att jag inte är lika disciplinerad med löpningen i Stockholm som i Halmstad. Här uppe stickar jag bara ut och joggar lite nu och då. I Halmstad var det strukturerat och uppstyrt. Jag undrar vad det beror på.

Jacka – Craft

Tights – Asics

Skor – Adidas Marathon10