Jag har skrivit det förut men jag skriver det igen. Lynga alltså. Herregud vad vackert! Vi tog (som vanligt) sikte på markeringarna i orange och följde dem i 4.7 km med undantag för den sista kilometern där vi vek av mot sandstranden. I skogen var det lugn och tyst och solen hittade några luckor mellan trädkronorna. Regnet som piskat marken dygnet innan låg kvar på sina ställen och det doftade fuktigt och levande.

Stigen är böljande och svängande och det är roligt att dra på farten och känna sig snabb samtidigt som man parerar mellan rötter och lera. Jag hade Grabben i hasorna och det var alldeles fantastiskt trots att underbart är kort. 4.7 är som sagt inte långt. Men alldeles, alldeles tillräckligt för ett snabbt rus.

På stranden glittrade solen ikapp med kitesurfarna bland vågorna som rullade in mot land på ett sådant där surfigt sätt man sällan ser. Du skulle varit här nu, Annie! Stranden låg platt och perfekt under fötterna och det kunde lika gärna varit dagen före midsommar.

Energiinjektionen behövdes – nu ska vi snart rulla norröver igen. Att spendera några dagar ”hemma” i Halmstad känns som semester och känslan är obeskrivlig. Ni som bor här nere – njut av den livskvalitet som erbjuds. Det är verkligen få förunnat.