Stockholm är fantastiskt. På väg mot en mycket sen löpardate med MarathonMia sprang jag mitt i ett vykort på bron över Riddarfjärden. Norr Mälarstrand speglade sig i sin ståtlighet och båtarna längs med kajen var som granna kulor i en julgran. Ett stenkast från Centralen kom en man på rullskidor och de franska turisterna som spatserade mitt på cykelbanan och inte flyttade sig till några ensamma cyklisters stora förtret, visste inte om de skulle titta på de nattliga idrottarna eller Stadshuset.

Jag och Mia gjorde en sväng runt Kungsholmen (det lilla varvet) och det är garanterat självklart att jag trivs på den här holmen – dag som natt. Mest natt faktiskt. Norr Mälarstrand är en löparmardröm på dagtid. På natten är det lugnt och skönt och alldeles fantastiskt.

De 12 km jag gjorde ikväll kändes lekande lätta. Jag har ingen aning om tid eller hastighet men det kändes enkelt. Sådär som det nästan alltid gör på kvällskvisten. Jag önskar mig flera nattliga lopp att springa och skulle sikta in mig på den där midnattssolsmaran i Norge om jag inte visset bättre. Tills dess håller jag mig här i krokarna.

På Centralbron på väg hem till Söder var det som att springa i en julkalender. De där gula fasaderna som smyger sig upp mot Söders höjder är overkligt vackra.