Jag fick några undrande kommentarer innan om hur jag hinner träna det jag satt upp som guidelines. Och det där fick mig att fundera på en grej som är supersjälvklar för mig – men såklart inte för alla andra. Och det har jag full förståelse för. I sina tankar och sitt resonemang utgår man ju nästan alltid från sig själv (som Fitnesscoachen smart sa till mig, Anais Nin sade det också med det välkända citatet we don’t see the things as they are, we see things as we are). Samtidigt förstår jag det inte alls. Varför skulle jag inte ta mig tid för det jag vill göra?

I grunden tränar jag för att jag tycker det är roligt. I mitt liv är det extremt självklart att ha tid för sådant som är roligt. Min livsfilosofi går ut på att ha roligt. Därför är jag emot måsten och tråkigheter (ibland är de nödvändiga, det förstår till och med jag). 80-talist? Javisst!

Mitt största intresse i livet är att uppleva. Jag tycker det är roligt att uppleva. Jag reser till spännande ställen, äter god mat, träffar berikande vänner, tränar sådant som ger mig kickar och läser intressanta böcker eller ser på minnesvärda filmer i jakten på upplevelser. Att uppleva går som ett tvärsnitt genom massor med olika intresseområden. Jag plockar guldkornen och rensar bort sådant som inte ger mig någon form av upplevelse. Dåliga böcker, slötittandet på TV, restauranger som inte är värda besöket eller överskattade turistattraktioner.

Att träna är exempel på ett fantastiskt sätt att uppleva alla möjliga saker på. En vacker solnedgång en ljummen sommarkväll. Morgontysthet i en storstad. Den trötta känslan i en endorfinmatt kropp. De första klunkarna vatten som släcker en törstig mun. Inspirationen från en låt eller bok eller film som gör att man längtar ihjäl sig. Ruset från en löptur. Tillsammans med någon eller i sitt eget sällskap. Ibland är det sällskapet som gör upplevelsen i sig.

I början av sommaren tog jag fasta att jag inte har något specifikt mål med min träning – men jag har oändligt mycket mening med den. Träningen är inget som ska ”hinnas med” i mitt liv tillsammans med andra måsten i jakten på att primärt ”bli något” (en sub40/50 eller 60-löpare till exempel). Träningen är en del av det som jag vill ska vara en stor del av mitt liv – det är resan jag vill åt. Inte nödvändigtvis målet. Därför blir frågeställningen ”hur hinner du?” helt bakvänd i min värld. Det är ju träna jag vill göra, så varför skulle jag inte ta mig tiden?

Och just det – en liten detalj. Att lägga tid på att röra mig extra mycket är en fördel i det jag skrev för någon dag sedan.

Det finns mycket man kan skriva om att hinna. Vi har alla lika många timmar på dygnet men jag är medveten om att tid har blivit en form av lyx – lite som livsklokhet. Jag har tagit lyxen att ägna de flesta av dygnets timmar till mig själv. Jag bor med en sambo – som jag mår bra av, jag skrattar gärna ihop med vänner – som gör att jag mår bra, och jag spenderar gärna tid med min familj – för att de gör mig varm i hjärtat. Jag har valt ett jobb som intresserar mig och jag bor där jag vill. Jag ger till annat och till andra – för allt det som jag får tillbaka. Mitt livspussel är lagt rätt enkelt.

En liten detalj i det hela är att jag inte har ansvar för någon annan och det är väl där som själva pusslandet blir lite viktigare. Men överlag tror jag att just den här rolighetsteorin, den inställningen som jag inte tror att jag är ensam om, kan vara själva essensen av den omtalade generationsskillnaden. Eller så är det något annat jag inte har fattat. Kanske något jag helt glömt bort att jag borde ha gjort och som skulle tagit all min tid?