Prestationskrav

Jag vet inte om ni också drabbas av samma känsla – men ibland blir jag väldigt trött på mig själv. När jag får en idé i mitt huvud som liksom växer sig fast, en målsättning som magkänslan tycker ska bli rolig och utmanade. I början. För jag vet ju med mig att jag efter ett tag kommer tycka att samma målsättning är tröttsam, oviktig och väcker prestationskrav efter ett tag när den inledande motivationen börjat falna. Just däri ligger konflikten. Jag vill prestera och älskar att fullfölja – men tycker att själva pressen är öken och en riktig motivationsdödare i sig. Lite som mina obefintliga tävlingsnerver. Den prestationspressen klarar jag mig utan. Men att prestera utan dess like (som jag älskar) utan krav på sig själv (som jag hatar) är inte så enkelt. Lite som att trolla fram en kanin ur en hatt. Alla vet ju att det faktiskt inte går.

När jag försöker leva livet sådär fridfullt utan målsättningar och prestationskrav blir det himla tråkigt och meningslöst. Tanken är tusen gånger roligare än verkligheten. Jag måste ha något att göra, att jobba mot, för att inte harva runt i ingenmansland. Det bara är så. Därav alla projekt hit och utmaningar dit. De ger mig något att fokusera mot.

Att skriva ut dem i bloggen är däremot både bra och dåligt. Bra, för att det blir verkligt. Dåligt, för att det skapar krav och lite lätt ångest. Ångesten beror inte på att jag känner att jag måste klara min utmaning, men att jag hela tiden måste jobba mot den. Det blir ett måste och måsten är ju som bekant dödstråkiga. Att påbörja en massa projekt och sedan tröttna och sluta redan halvvägs mot mål känns som ett rätt värdelöst karaktärsdrag som jag inte vill identifiera mig med. Jag vill inte vara sådan helt enkelt. Det är som att springa lopp och alltid bryta. Jag vill fullfölja.

Så jag är lite kluven. Kluven mot att outa att jag faktiskt vill komma i den form som jag var i Miami 2009. Att det är min målsättning. Det skulle vara lite mindre jobbigt att springa snabbt om jag vägde en sisådär 13 kg mindre – som jag gjorde då. Samtidigt så är det inget fel på mig nu. Ja, mer än att magen trillar över linningen lite för mycket då, vilket jag i och för sig tycker är väldigt osnyggt. Och att det är rätt trist att handla kläder. Men det är inget jag mår direkt dåligt över och som jag liksom går och grubblar över i annat avseende än att det är lite lustigt med träningsbloggare som mig, som tränar och tränar och som ändå är synbart överviktiga. Å andra sidan tycker jag att just den delen av mig är något positivt.

Hur som helst. Tänk om jag skulle dra igång ett litet projekt ändå, lagom till min 30-årsdag om en sisådär 7-8 veckor. Ett litet kom i formprojekt. Att fylla 30 känns inte särskilt dramatiskt, mest för att jag umgås med en hel del vänner som redan fyllt 30 och som både är unga, roliga och snygga – men det är ändå ett slutdatum som kan vara passande, och ett tidsspann som inte hinner tråka ut mig. Helst skulle jag vilja ha en viss fettprocent som måttstock och målsättning, men det är lite krångligt. Därför får det bli måttband och vikt.

Jag tänkte först skriva att jag skulle fundera på den här utmaningen över natten. Men det vore slöseri med både tid och tankekraft. Jag fattar beslut med magen och magkänslan har redan bestämt mig. Det är klart jag kör. Det är ju kul med projekt och målsättningar och just nu tycker jag att det här ska bli förbannat skoj! Nästa vecka kommer min motivation förmodligen att ha bytts ut mot lite lätt prestationsångest, men då vet ni i alla fall hur jag känner – och varför.

Miami, 2 år och 13 kilo sedan:

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    Metro Mode Club

    SE ALLT
    metro mode rekommenderar

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!