Det fina med träning är känslan av nöjdhet efteråt. Och hur gott vattnet smakar. Och hur bra det känns att krypa upp i soffan och låta benen vara alldeles stilla. Och doften av en mjuk och len bodywash i duschen. Och den belåtna hungern som sakta kryper genom kroppen. Och friden.

Dessutom kan man få darriga ben. Om man gör det lite jävligt för sig. Jag är rätt dålig på det där. Orkar sällan ta ut mig till sista droppen. Stannar när det blir lite obekvämt. Hittar någon dålig ursäkt som att jag fått en insekt i ögat eller så.

Idag fick jag inga kryp i ansiktet. Jag gav inte heller upp. Jag sprang först 5:an på Galgberget – sedan hittade jag den där fantastiska trappan upp till Hallandsgården och ömsom sprang upp för alla 100 stegen, ömsom sprang uppför backen som går i en halvcirkel bredvid. 10 gånger.

Nu känns benen rätt trötta. Den där känslan som jag längtat och letat efter så många gånger, men sällan lyckas förmå mig till att uppnå. Nu äntligen kan jag vara nöjd. Belåten.