Träningsglädje

Jag har precis kommit hem från kvällens VårRus. Jag hade lätt det bästa laget av de bloggruslag som ställde upp (okej, jag kan vara något subjektiv…). Vi tävlade bland annat mot SvD-Petras lag – hon hade en skum blondin och en märklig mörk brunett i sitt lag.

Jag ställde upp med ett starkt startfält som alla var klädda i färgglada skor och kläder från Asics som vi kittat upp oss med förra veckan. De rosa Nimbusskorna dominerade på fötterna och vi är nog alla mycket förtjusta i trekvartstightsen – grymt sköna! Jag gillar också den vita tröjan med grafiskt mönster som är skön och rätt slapp.

Det verkar överlag vara färgglatt som gäller på VårRuset och det är kul. De företagssponsrade tröjorna var många och om man gillar att springa och den typen av företagsfriskvård ska man se till att få anställning på något som har med ekonomi och redovisning att göra. Det var väldigt mycket sådana tryck som sprang runtomkring mig!

VårRusetbanan kändes allmänt backig tycker jag. Det var många småknixar och efter 4 kilometer kom banans brantaste backe. Elakt! Å andra sidan är det inte evighetslångt utan ”bara” 5 kilometer. Jag och mina lagmedlemmar ställde oss nästan längst fram och jag kunde se ända fram till första startled. Ändå blev det trångt nästan med en gång…

VårRuset är mer av en folkfest än ett lopp och det tycker jag är bra. Folkfester behövs de också. Vill man sätta PB ska man springa andra lopp där fokus ligger på prestation, annars är risken att man blir väldigt frustrerad över folk som går till vänster och hit och dit. Skit samma, spring och var glad istället. Det finns ändå ingen officiell tidtagning!

Tack VårRuset för ett bra lopp och bra picknickpåse! Tack BloggRuset för goodiebag och startplatser – och tack Asics för att ni trodde på oss och för att vi fick vara så snygga och tack till mina lagmedlemmar! Eftersom det sällan händer att jag vinner något så måste jag såklart berätta för hela världen att vårt lag förmodligen var först över mållinjen. Petras skumma blondin kom över mållinjen långt efter mig och när vi satt och picknickade hörde jag ett annat lag bli intervjuade i målområdet. Blir man såhär odrägligt kaxig av att vinna?

Skorna avslöjar den där blondinen…

Cirkeln är sluten och hälsa står åter i centrum i Åre. Vid Åres födelse som rekreationsort vallfärdade man hit för den goda luftens skull. Idag lockar Åre med mer aktivitet. Skidåkning och after ski i all ära, men nu kan du svettas på andra sätt än under dina merinoullstrumpor i backen eller när du headbangar till after ski-bandet.

I helgen går Workout Åre av stapeln. Ett av de bästa konventen jag varit på. Lyllos er som ska dit! I höst satsar Copperhill Mountain Lodge återigen på yogaretreat tillsammans med ett gäng andra aktiviteter för kropp och själ. Dit ville jag gärna redan i våras – det är ett helt fantastiskt hotell!

Senast ut är Tott Hotell som storsatsar på svett och träning! Den 14 augusti går startskottet för Tott Åre X-fit Camp – en träningsvecka som leds av OS- och VM-idrottare. Hälsocampen, med Martin Lidberg i spetsen, förlägger också träningsveckor på Tott. Hotellets VD, Peter Nilsson (som förut var VD på Copperhill), säger att han ser framför sig hur de i framtiden erbjuder training camps från maj till oktober.

Min spontana reaktion är att jag kan tänka mig att hänga mycket i Åre framöver!

Världen gick inte under i helgen – men den gjorde det ikväll. Så jag var rätt nöjd med min sista måltid som bestod av en Dagens på rosé och god sallad med melon, parmaskinka och ädelost på Vapiano. Sedan såg vi Lars von Triers Melancholia. Det är ingen dejtfilm direkt.

Kirsten Dunst är en fantastisk skådespelare och hon kan verkligen få till den där mörka blicken. Grymt skådespeleri – men hennes rollkaraktär var mycket, mycket knepig. På det stora hela handlar filmen om att världen går under. Efteråt gick jag hem och mådde alldeles illa – jag satt på en av de främre raderna och kände mig sjösjuk redan från start.

Såhär i efterhand var Melancholia sevärd. För att balansera min omogna musiksmak gillar jag lite ”svårare” typer av filmer även om Lars von Trier ofta gör det lite extra oförståeligt på alla möjliga sätt. Vissa detaljer tyckte jag var onödiga och andra riktigt bra.

Sista måltiden