Dagens första 10 km var helgens bästa. Benen var inte så pigga, men de trummade på längs med fantastiska omgivningar trots att vi sprang på en bilväg. 9:an mellan Brösarp och Kivik (fram till Vitemölla) är en fin löpväg. Backe upp och backe ner men trots att det var kuperat så var det snällt böljande. Dessutom svängde vägen nästan hela tiden vilket gjorde extremt mycket för löparorken. Här och var växte äppelträden men de blommade inte så som de gjorde förra året – men då sprang vi också några veckor senare in på säsongen.
Mitt i backarna där på 9:an slogs jag över hur härligt det var att springa utan prestation och att det var just det som fällde krokben för mig igår. Det är väldigt ologiskt att det gick så bra att springa dagens första 10 kilometer när jag redan sprungit långt dygnet innan, medan jag igår under gårdagsmorgonens allra första 5-6 kilometer hade ont lite överallt och dessutom tyckte det var tråkigt. Snacka om uppenbara prestationsproblem – och en direkt koppling till varför jag tycker att det känns meningslöst att tävla!
Att springa och känna att man har all tid i världen är en enorm frihetskänsla och jag hade det väldigt trevligt där ute bland Brösarps backar. Det var helgens absoluta höjdpunkt. Fast det är i stark konkurrens med den där sandstranden strax innan Kivik, eller lunchen på Kiviks lilla råa med mina fina ultravänner eller den där skogsgläntan längs med Skåneleden som badade i solsken. Ögonblicken att spara i minnesbanken är många!
Vi tog oss hem för egen maskin från Kivik. Istället för att springa bilvägen valde vi Skåneleden och att springa terräng är verkligen fantastiskt. Det går långsamt, mycket på grund av att man ska orientera sig rätt (leta markeringar) och skiftande underlag, men vad gör det när man är mitt i himmelriket med havet på höger sida och en strandskog på vänster? På ett ställe tog vi fel och fick en extrarunda på några kilometer men vi gick och pratade och hade det allmänt trevligt och så var vi på leden igen.
Under lunchen hände något med mina lårmuskler och de bestämde sig för att checka ut totalt. Jag har aldrig fått träningsvärk från att springa men just nu känns det ordentligt. Jag sätter mig ogärna ner, och att gå nerför en trappa är rätt obekvämt. Annars mår kroppen fint – särskilt ryggen! Vaderna är trötta och skulle behöva lite massage men hälsenan mår rätt så fint trots dagens 22 km. Eller om det var 24. Jag är inte riktigt säker på distansen eftersom mina klockbatterier dog där ute i Skåneterrängen och de andras GPS-siffror har försvunnit ut ur huvudet efter det där vinpaketet till middagen.
Dagsetappen 53 km som jag planerat för igår ska jag ta revansch på. Jag grämer mig inte att jag hoppade av utan är riktigt nöjd med att jag kan springa så långt (allt är relativt) och faktiskt må så bra som jag gör.
53 km finns dock kvar som ett mål för mig själv att uppnå den här försäsongen så jag ser fram emot den dagen! Jag ser också fram emot att ta tillvara på den energi som jag fått från den här helgen och framförallt fina Carina, Mary och Fredrika – och så Grabben såklart. Grabben, som spurtade hem de sista 3 milen igår och som körde snabbdistans idag innan han gjorde sällskap med oss lite långsammare. En snabb löpare som inte gör skillnad på vilket tempo eller sträcka man springer utan som lyssnar, frågar och pratar med alla – oavsett personbästa. Ödmjukhet är en fantastisk egenskap.
Vi avslutade helgen med fantastisk mat på Brösarp Gästgifverigård. Helt klart helgens bästa gästgiveri! Vinglasen trängdes på bordet och sorlet låg tjockt i rummet. Att det planeras för en fortsättning på detta Skåneäventyr är ett bevis på en riktigt grym helg med bra sällskap, god mat och fin löpning!
Det bästa med iPhonen? Kartfunktionen såklart!
Jag och äppelträden som inte blommar ännu
Där borta ligger havet
En Craftig dag!
Glädjehopp?
Energipåfyllning
Bättre energipåfyllning!
Långlöparskorna. Alla av olika märken!
Fredrika
Carina
Mary och Fredrika
Återhämtning
Söndagsmiddag
