Och givetvis, äter gör man ändå dör man. Typiskt. Idag har jag ätit så det står härliga till. Inte nödvändigtvis i mängd, men i känslan.Jag började jobbmorgonen på Riche med hemgjorda granola, bär, grekisk yoghurt och en cappuccino som känns lite retro att beställe såhär i lattetider. Framåt lunch blev vi utkastade. Bordet vi belägrat med jobbpapper och diskussioner hade bokats av andra sällskap. Så vi gick och åt lunch på Sturehof. När man börjat bra kan man inte sluta sämre. Jag åt en god och matig sallad på inkokt lax med sparris, pocherat ägg och ruccola. En till retrocapuccino på det. Jag som är var vartredjedaglattedrickare fick kaffefull mage. Lunchfull likaså. Overload på kaffe och utemat idag alltså. Underload en annan dag. Obalans.
Och det var just det där med balans som jag gått och funderat på. För mig är det enklare med makrobalans än mikrobalans. Balans i livet är enklare än balans i detaljerna. Balans – som låter enkelt. Det är ju så förnuftigt! Det är ju bara att sluta krångla till.
Mikrobalans är jättesvårt om du frågar mig. Känslorna går emot förnuftet när jag agerar utan att tänka. Ibland spelar obalansen inte så himla stor roll – jag har till exempel inte gått på bio på jättelänge men plötsligt fick jag för mig att jag gillar att gå på bio och så blev jag bioklubbmedlem och helt plötsligt ville jag gå på bio hela tiden vilket jag också gjorde ett tag innan intensiteten klingade av.
När jag börjat gilla en viss träningsform, säg Zumba, så ville jag gå på det hela tiden vilket jag också gjorde och sedan så tröttnade jag. När jag får dille på ett visst livsmedel, typ jordgubbar på sommaren, så vill jag äta det till varje måltid ända tills jag välkomnar hösten och tröttnar. Därför kan jag också förstå att om man läser att fiber i maten är bra så äter man fibrer till förbannelse eller om man hört att kolhydrater är dåligt så hoppar man över det till den grad att det går till överdrift. Det är ju inte logiskt när jag tänker på det – men jag förstår hur överkonsumtionen kommer sig (inklusive den lilla detaljen att vi är rationella människor som gillar genvägar). Jag själv är en allt eller ingetmänniska med kontrollbehov som ”glömmer” att tänka större och ofta och gärna går all in.
När jag åt LCHF (vilket funkar mycket bra på mig – men skitdåligt på andra eftersom vi alla är olika) tyckte jag att det var mycket enklare att vara strikt än balanserad. Med strikt menar jag ett kolhydratsintag på runt 6% och med lite mer balanserad menar jag runt 15-20%. Kanske ligger det svåra i att det är enklare att kontrollera att vara strikt – medan det är svårare att kontrollera att vara balanserad? Det är lättare att utseluta än att tillåta ”lite”. Det är lättare att alltid komma ihåg att äta fibrer än att komma ihåg att äta fibrer ibland. Det var mycket enklare för mig att testa på att enbart äta dietbars vid den här tiden förra året (med undantag för frukost som jag åt ”på riktigt”) under 2 veckor än det har varit att testa att halvera portionsstorleken på tallriken. Eftersom jag uteslutit har jag stängt av. När jag ska balansera måste jag tänka till hela tiden.
Jag kan givetvis bara tala för mig själv men med mitt kontrollbehov (vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel) och mitt driv – så är balans ibland jättesvårt. Ett nu pågående exempel är det här med löpträning. Äntligen kan jag springa som jag vill! Eftersom det är så roligt så vill jag göra det hela tiden. Att få mig själv att låta bli och att faktiskt bara springa de 3 gånger i veckan jag bestämt mig för, är svårt. Det finns så mycket att löpträna och med ”bara” 3 pass i veckan blir det så lite tid. När jag planerar träningen får jag kontroll och när jag tränar efter planeringen får jag balans. Men jag tycker samtidigt att det är lite tråkigt. Jag vill ju springa mer! Typiskt all in-beteende om du frågar mig. Ingen som helst balans mot bakgrund av det som är bäst för min hälsa.
Balans är enkelt att planera in – men uppenbarligen svårt att genomföra, eftersom det blir tråkigt! När jag tittar tillbaka på min Funbeatstatistik ser jag att mina träningsveckor är antingen jättefulla eller jättetomma. De veckor som jag inte kunnat springa har jag inte gjort särskilt mycket annat heller – men nu när jag känner mig löparfrisk har jag också haft motivation att träna en massa annat så träningspassen trängs i almanackan.
Jag vet inte hur mycket vettigt jag har fått sagt i det här inlägget men det jag vill förmedla är att jag förstår varför det förnuftiga inte alltid vinner – för balans är rätt svårt. Men jag håller med om att balans ofta är det mest förnuftiga. Ibland är det lite tråkigt också.
PS. Jag skrev att makrobalans är enklare. Kanske definieras livsbalansen av helt andra saker? Jag själv känner livsbalans genom att leva efter hjärtat snarare än huvudet. Ibland är det samma sak – men ganska ofta inte.
Frukost
Lunch
