Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Vi har precis landat i ett regndimmigt Stockholm. Vi lämnade alla turister med shorts, linne och flipflops där borta i solen och Prag. Jag kan definitivt tänka mig att åka tillbaka – jag gillade Prag, det överträffade alla mina förväntningar! På ett fik i solen pratade vi om kommande lopp och vet ni vad, jag har faktiskt bestämt mig för att springa några det här året!
Halvmaran i Prag blev en grön och varm historia. Adidas står som sponsor och de gröna Adidaströjorna slog ut den vanliga vita färgen som annars slingrar sig som en orm längs med tävlingsbanorna. På fötterna var det gröna Adidasskor vart jag än såg. Även på Grabbens fötter – fast han sprang i rekordmodellen jag inte såg på någon annan.
Sjukt varmt var det också. Jag och mitt resesällskap – mormor – var ute på stan redan före 10 och då var det mest disigt – men när klockan blev tidig lunch var det t-shirtväder och mitt under loppet kändes det riktigt varmt och såhär efter en heldag kan jag konstaterat att jag fått en ful bränna efter halslinningen. Det är samma visa varje vår…
Medan löparna grejade med allt som ska grejas med inför starten vandrade vi runt i Prag. Sedan såg vi starten, donerade pengar så att även funktionshindrade barn kunde få känna på stämningen runt banan med hjälp av ledsagare och så stack vi iväg till 20-kilometerspasseringen. Där spanade vi in täten igen och inte långt efter kom Grabben. Eller ja, allting är ju relativt.
Medan människor fortsatte att springa sina kilometrar satte jag och mormor oss på en mysig uteservering nedanför Karlsbron. Vi drack öl(!) och jag åt märkliga ”sweet dumplings” som var rätt goda med plommon och jordgubbar – trots att det stod att de skulle vara fyllda med ”smoked meat” på menyn. Sedan kom Grabben och slog sig ner med en fin tid på 1.24 i benen. Han hade joggat hem till hotellet, duschat och sedan powerwalkat tillbaks till där vi var. Ingen rast och ingen ro.
Efter att ha suttit på den där uteserveringen i 2 timmar och jag bränt mig ännu lite mer i halslinningen fortsatte vi vår sightseeing. Jag gillar Prag. Det är en kontrastrik stad. Europeisk men amerikansk liksom. Gammal men ny, smutsig men ren.
Det fick bli en öl när vi kom fram ändå. Fastän jag inte gillar det. Men är man i ett ölland som Prag så är man. Fast jag blev däremot förvånad när ”haket” vi åt middag på serverade thaimat och steaks. Till förrätt hade de libanesiska smårätter. En annorlunda blandning.
Den första jag mötte på hotellet var Magdalena som jag liksom känner utan att ha träffat. Detsamma är det med Coyntha som bor på samma hotell. Och så SvD-Petra förstås, fast henne känner jag ju ”på riktigt”. Det känns lite konstigt att alla andra ska springa – men inte jag. Jag får väl öva på öldrickandet istället.
