Jag kan längta till en långfrukost om kvällarna. Inte så mycket för ätandets skull – mer för att det verkar så härligt. Så jag försökte mig på en sådan imorse. Tänkte att jag skulle ta mig all tid i världen och fyllde långsamt en skål med hjortronyoghurt, hasselnötter, färsk tärnad frukt, linfrön, pumpakärnor och några skivor torkad kiwi. Jag åt det rätt så långsamt med. Läste DN samtidigt, men den var rätt så tunn så den tog slut innan sista hasselnöten. Så jag gjorde en kopp te och skivade upp 2 skivor mörkt, härligt bakpulverbröd. Kikade över Grabbens axel för att skumma igenom DI och kom på mig själv med att vara mätt. Jaha, nu då? Min långfrukost hade bara tagit en halvtimme och jag förlängde den desperat genom en till kopp te. Det funkade inget vidare. Dessutom började Grabben få tråkigt. Han delar inte mitt intresse och nyfikenhet för frukostar. Men jag undrar ändå: hur gör folk när de äter långfrukost? Och hur lång är en sådan? Kan man verkligen sitta i timmar eller är det något jag fått för mig?