Jag kan längta till en lÃ¥ngfrukost om kvällarna. Inte sÃ¥ mycket för ätandets skull – mer för att det verkar sÃ¥ härligt. SÃ¥ jag försökte mig pÃ¥ en sÃ¥dan imorse. Tänkte att jag skulle ta mig all tid i världen och fyllde lÃ¥ngsamt en skÃ¥l med hjortronyoghurt, hasselnötter, färsk tärnad frukt, linfrön, pumpakärnor och nÃ¥gra skivor torkad kiwi. Jag Ã¥t det rätt sÃ¥ lÃ¥ngsamt med. Läste DN samtidigt, men den var rätt sÃ¥ tunn sÃ¥ den tog slut innan sista hasselnöten. SÃ¥ jag gjorde en kopp te och skivade upp 2 skivor mörkt, härligt bakpulverbröd. Kikade över Grabbens axel för att skumma igenom DI och kom pÃ¥ mig själv med att vara mätt. Jaha, nu dÃ¥? Min lÃ¥ngfrukost hade bara tagit en halvtimme och jag förlängde den desperat genom en till kopp te. Det funkade inget vidare. Dessutom började Grabben fÃ¥ trÃ¥kigt. Han delar inte mitt intresse och nyfikenhet för frukostar. Men jag undrar ändÃ¥: hur gör folk när de äter lÃ¥ngfrukost? Och hur lÃ¥ng är en sÃ¥dan? Kan man verkligen sitta i timmar eller är det nÃ¥got jag fÃ¥tt för mig?
