Träningsglädje

Jag har varit på lite olika ställen sedan sist vi hördes. Sade hej då till jobbet för sista gången i fredags och tänkte att jag kanske aldrig kommer att gå samma väg till Sveaplan igen. Sedan åkte jag till Koh Phangan och drack shake och åt fantastisk mat. Fick så pass mycket Thailandslängtan att jag och Grabben funderade om vi skulle åka dit på riktigt nu med detsamma. Vi är ju härligt sysslolösa i några veckor.

Men nä. Vad är väl en skön sandstrand istället för isgator och januarikyla? Härligt, jovisst. Men där gÃ¥r inte att fÃ¥ till samma träningsdisciplin och jag har ju ett Halmstad training camp som väntar pÃ¥ mig. Snacka om att det blir bloggintensiva veckor! Fast först ska jag pÃ¥ träningsfest! Eller… egentligen är det den här tjejens 30-Ã¥rsbaluns men jag misstänker starkt att den kommer att domineras av triathleter och ultramänniskor.

Mellan Stureplan och Balance ligger Bianchi Café & Cycles och dit har jag velat gå länge. Eftersom jag snart ska hänga på Stureplan i tid och otid ser jag fram emot en och annan lunch där. Och att smygkika lite på cyklarna.

Visst, jag gillar min Rulle – men Bianchi känns som cyklarnas Rolls Royce. Nu vet jag inte hur det stämmer eftersom jag inte har sÃ¥ stor koll pÃ¥ cyklar. Än sÃ¥ länge är jag bara en sketen finvädercykelwannabe. I övriga väder är jag inte särskilt mycket wannabe. Men det kanske blir ändring pÃ¥ det med. En av KarinTris största utmaningar i vÃ¥r är att göra mig till en riktig cyklist!

Jag var och tränade lite på Balance efter jobbet. Pratade en del med deras medlemsrådgivare för några dagar sedan och hon lovade att lägga undan biljetter till mig till deras kettlebellsklass och den running club som var efteråt.

Men det började inte sÃ¥ bra. Det fanns inga biljetter när jag kom dit! Nu fick jag visserligen plats pÃ¥ kettlebellsen – men jag fick inte plats pÃ¥ running cluben. Och det var ju lite trÃ¥kigt. Ingen av de tvÃ¥ tjejerna i repan som jobbade när jag kom dit erbjöd att visa mig var jag skulle byta om eller var klassen skulle vara – trots att de visste att jag inte varit där förut. SÃ¥ jag stod kvar som en dumsnut i repan ett tag till innan tjejerna fattade att jag ville nÃ¥got mer än att bara ha en biljett.

Kettlebellsklassen var riktigt bra. Och tuff – men pÃ¥ ett ödmjukt sätt. Fast, jag fuskade mig igenom klassen nästan frÃ¥n start. PÃ¥ uppvärmningen fick jag jättekonstiga känningar i benen. Krampkänningar som först kändes i baksida lÃ¥r – och sedan ocksÃ¥ i framsida lÃ¥r, och det är ingen höjdare när man ska köra kettlebells! Vanliga svingar kunde jag göra rätt okej ändÃ¥ men vi gjorde nästan aldrig svingar (förutom tabataintervallsvingar i 4 minuter…) – bara massa ben blandat med mountain climbers och andra fantastiska pulshöjande övningar.

Medan jag missade att fÃ¥ en biljett till running cluben som var efterÃ¥t – sÃ¥ lyckades min andra hälft med att faktiskt fÃ¥ en! Hans recension av klassen finns här och medan klassen pÃ¥gick placerade jag mig strategiskt bakom honom pÃ¥ en crosstrainer sÃ¥ jag kunde ha koll pÃ¥ hans rump… nä, alltsÃ¥ – jag menar löpsteg.

På det stora hela gjorde det inget att jag inte fick någon biljett till running cluben just idag eftersom mina ben kändes trasiga. Att sätta mig ner är ingen barnlek och det stramar oroväckande i dem. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände.