Träningsglädje

Jag har varit på lite olika ställen sedan sist vi hördes. Sade hej då till jobbet för sista gången i fredags och tänkte att jag kanske aldrig kommer att gå samma väg till Sveaplan igen. Sedan åkte jag till Koh Phangan och drack shake och åt fantastisk mat. Fick så pass mycket Thailandslängtan att jag och Grabben funderade om vi skulle åka dit på riktigt nu med detsamma. Vi är ju härligt sysslolösa i några veckor.

Men nä. Vad är väl en skön sandstrand istället för isgator och januarikyla? Härligt, jovisst. Men där går inte att få till samma träningsdisciplin och jag har ju ett Halmstad training camp som väntar på mig. Snacka om att det blir bloggintensiva veckor! Fast först ska jag på träningsfest! Eller… egentligen är det den här tjejens 30-årsbaluns men jag misstänker starkt att den kommer att domineras av triathleter och ultramänniskor.

Mellan Stureplan och Balance ligger Bianchi Café & Cycles och dit har jag velat gå länge. Eftersom jag snart ska hänga på Stureplan i tid och otid ser jag fram emot en och annan lunch där. Och att smygkika lite på cyklarna.

Visst, jag gillar min Rulle – men Bianchi känns som cyklarnas Rolls Royce. Nu vet jag inte hur det stämmer eftersom jag inte har så stor koll på cyklar. Än så länge är jag bara en sketen finvädercykelwannabe. I övriga väder är jag inte särskilt mycket wannabe. Men det kanske blir ändring på det med. En av KarinTris största utmaningar i vår är att göra mig till en riktig cyklist!

Jag var och tränade lite på Balance efter jobbet. Pratade en del med deras medlemsrådgivare för några dagar sedan och hon lovade att lägga undan biljetter till mig till deras kettlebellsklass och den running club som var efteråt.

Men det började inte så bra. Det fanns inga biljetter när jag kom dit! Nu fick jag visserligen plats på kettlebellsen – men jag fick inte plats på running cluben. Och det var ju lite tråkigt. Ingen av de två tjejerna i repan som jobbade när jag kom dit erbjöd att visa mig var jag skulle byta om eller var klassen skulle vara – trots att de visste att jag inte varit där förut. Så jag stod kvar som en dumsnut i repan ett tag till innan tjejerna fattade att jag ville något mer än att bara ha en biljett.

Kettlebellsklassen var riktigt bra. Och tuff – men på ett ödmjukt sätt. Fast, jag fuskade mig igenom klassen nästan från start. På uppvärmningen fick jag jättekonstiga känningar i benen. Krampkänningar som först kändes i baksida lår – och sedan också i framsida lår, och det är ingen höjdare när man ska köra kettlebells! Vanliga svingar kunde jag göra rätt okej ändå men vi gjorde nästan aldrig svingar (förutom tabataintervallsvingar i 4 minuter…) – bara massa ben blandat med mountain climbers och andra fantastiska pulshöjande övningar.

Medan jag missade att få en biljett till running cluben som var efteråt – så lyckades min andra hälft med att faktiskt få en! Hans recension av klassen finns här och medan klassen pågick placerade jag mig strategiskt bakom honom på en crosstrainer så jag kunde ha koll på hans rump… nä, alltså – jag menar löpsteg.

På det stora hela gjorde det inget att jag inte fick någon biljett till running cluben just idag eftersom mina ben kändes trasiga. Att sätta mig ner är ingen barnlek och det stramar oroväckande i dem. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände.