Jag var och tränade lite på Balance efter jobbet. Pratade en del med deras medlemsrådgivare för några dagar sedan och hon lovade att lägga undan biljetter till mig till deras kettlebellsklass och den running club som var efteråt.

Men det började inte så bra. Det fanns inga biljetter när jag kom dit! Nu fick jag visserligen plats på kettlebellsen – men jag fick inte plats på running cluben. Och det var ju lite tråkigt. Ingen av de två tjejerna i repan som jobbade när jag kom dit erbjöd att visa mig var jag skulle byta om eller var klassen skulle vara – trots att de visste att jag inte varit där förut. Så jag stod kvar som en dumsnut i repan ett tag till innan tjejerna fattade att jag ville något mer än att bara ha en biljett.

Kettlebellsklassen var riktigt bra. Och tuff – men på ett ödmjukt sätt. Fast, jag fuskade mig igenom klassen nästan från start. På uppvärmningen fick jag jättekonstiga känningar i benen. Krampkänningar som först kändes i baksida lår – och sedan också i framsida lår, och det är ingen höjdare när man ska köra kettlebells! Vanliga svingar kunde jag göra rätt okej ändå men vi gjorde nästan aldrig svingar (förutom tabataintervallsvingar i 4 minuter…) – bara massa ben blandat med mountain climbers och andra fantastiska pulshöjande övningar.

Medan jag missade att få en biljett till running cluben som var efteråt – så lyckades min andra hälft med att faktiskt få en! Hans recension av klassen finns här och medan klassen pågick placerade jag mig strategiskt bakom honom på en crosstrainer så jag kunde ha koll på hans rump… nä, alltså – jag menar löpsteg.

På det stora hela gjorde det inget att jag inte fick någon biljett till running cluben just idag eftersom mina ben kändes trasiga. Att sätta mig ner är ingen barnlek och det stramar oroväckande i dem. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände.