Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag berättar jag vem som ledde mig in i träningsvärlden. Fast det finns inte så mycket att berätta – för det mesta gjorde jag själv.

De allra flesta i min klass tyckte att skolgympan var pest och pina. Tills vi fick en annan lärare. Då hände någonting. Skolgympan började bli rolig. För det handlade inte om att rörelsetvång – det började handla om rörelseglädje. Att vi skulle få träna det vi tyckte var roligt. Att det var okej att inte göra kullerbyttor världsbäst eller att springa snabbast. Målet var att utmana oss själva och framför allt – att bli sedda oavsett hur snabba vi var eller hur snygga kullerbyttor vi kunde göra.

Jag tror inte det främjar hälsan hos eleverna särskilt mycket genom att öka antalet idrottstimmar. Däremot måste undervisningen ske på ett helt annat sätt. Hämta kunskap och inspiration från instruktörerna på gymmen och överför till skolidrotten. Få in glädjen i skolgympasalen!

I samband med att vi bytte gympalärare började jag springa samma slinga som vi sprang på skolgympan även på egen hand. Jag tragglade runt på den på kvällarna. Det som jag svorit över förut – gjorde jag självmant nu. Så jag har min gamla gympalärare att tacka för den där gnistan som tändes i högstadiet – och som nu brinner som OS-facklan.