Jag spenderade min tretimmarsutmaning med att yoga. Först nästan 2 timmars yin yoga och sedan 90 minuter kundalini – på Yogayama på Jungfrugatan på Östermalm i Stockholm.

Ju fler yogaformer jag testar – desto mer olik gymyogan blir det. Och desto mer gillar jag yoga. Gymyogan har sitt syfte det med – men glädjen hittar jag i helt andra yogaformer.

Instruktören på yin yogan värmde hela klassen med sin personlighet. Hon var helt utomstående fantastisk och jag ångrar att jag inte sa det till henne efteråt. Hon bjöd på insikter, kunskap, känsla, värme och personlighet på ett sätt som är ovanligt.

I yin yoga håller man positionerna i en evighet och det är väldigt skönt och känns otroligt välgörande men också lite, lite smärtsamt. Andningen hjälper till att komma djupare i positionerna men också att transportera bort det som gör ont. Eller – ”andningen är evigheten och vårt medvetande” – som instruktören sa.

Efter yin yogan kände jag mig vig som en barbiedocka i höfterna (den sorten som kan rulla höfterna åt alla håll) och jag var nyfiken på kundaliniyogan. Men där stötte jag på patrull på en gång. Vi skulle sitta på huk på ett sätt som var sjukt jobbigt eftersom vi samtidigt skulle trä armarna runt benen på ett just nu omöjligt sätt.

Resten av klassen bestod av eldandningar kändes det som. Eldandningar är en slags andning där man fnyser ut luft genom näsan.

Jag hade lite svårt att ta till mig kundalinin. Den jobbar insidan på ett sätt som är svårt att märka av på en gång. Men när vi låg i avslappningspositionen mot slutet så var det oändligt skönt och tankarna flöt iväg på ett sätt som inte går att beskriva. Jag var där och då men samtidigt någon helt annanstans. Sådär som man är när man sover och drömmer.