Funderade ett slag på om jag skulle besöka Allt för Hälsanmässan idag men jag sket i det. Begreppet hälsa är brett och allt hokus pokus tilltalar inte mig. Så jag gick och såg Fadern på Stadsteatern istället. Riktigt bra, om än lite frustrerande. Hur gör skådespelarna för att gå ur sina destruktiva roller när applåderna tystnat?

I pausen nåddes jag av nyheten att MarathonMia vunnit titeln ”Årets träningsblogg”. Grattis!

Till nästa gång, om det nu blir någon nästa gång, hoppas jag att avsändarna av priset tänker till lite. Framförallt att man inte kan nominera och rösta på en och samma blogg hur många gånger som helst. Som många andra följde jag regelverket och hetsröstade rätt många gånger dagarna före stängning. Att endast tillåta 1 röst per IP-nummer hade kanske inte ändrat det slutliga valresultatet – men det hade byggt en mer rättvis grund.

Och lite ironiskt tycker jag nog att det är att en tidning som tokfokuserar på inomhusträning nu har en vinnande träningsbloggare som i princip aldrig tränar inomhus. Kanske kan man vidga sina vyer lite och släppa in fler vinnare i matchen. Göra det till en fest snarare än en tävling. Kanske dela upp i olika kategorier så som andra tidningars bloggpriser är. Och framförallt – informera om tävlingen även på en framskjuten plats i tidningen och inte på en bortglömd plats på en webb som inte är särskilt användarvänlig.

Jag vet. Som vanligt är jag lite för ärlig för mitt eget bästa. Jag känner lukten av broar som bränns… Om nu avsändarna skulle läsa detta hoppas jag att de ser detta som konstruktiv kritik. Och att de dessutom minns alla mina hyllningsinlägg. Jag gillar mycket med Fitness Magazine. Men inte allt.