Jag började dagen hos kiropraktorn. När jag hade gått därifrån avbokade jag kvällens combat och indoor walking i huvudet – och alla liknande aktiviteter under hela kommande vecka. Mina höftböjare är nämligen lite ledsna och om jag ska få ordning på dem måste de få en chans att vila lite. Inte vila som i att sitta still men vila som i att aktivera mig med sådant som inte påfrestar dem om och om igen. Som sparkar, utfall och benböj till exempel. Eller cykel och löpning…

Jag hade kunnat deppa ihop totalt. En olycka kommer sällan ensam. Först hälsena, sedan rygg och nu höftböjare och magmuskler (som tydligen också är lite ledsna). Men förmodligen hänger alltihop. Och istället för att deppa ihop över det jag inte kan göra så väljer jag att fokusera på det jag kan göra. Allt annat vore okonstruktivt och då kommer man aldrig någon vart.

Jag kan gå hur långt jag vill och jag kan yoga. Jag kan träna överkropp och styrketräna ben i viss mån och så kan jag dansa lite. Ni vet ju sedan tidigare att dans är min starka sida. Eller inte. Fast efter att ha hört alla lovord om Åsa Erikssons strippklass i lördags så är jag beredd att omvärdera min dansinställning.