Det vackraste jag vet är hösten när den strålar. Löpningen runt Åreskutan från förra september finns fortfarande färskt i minnet. Eftermiddagens timme på Galgberget läggs till samma minneshög. Löven skiftade i gult och rött och var av ett helt annat slag än de nere i stan. Bokskogar är magiska året om – men det är något särskilt om hösten.
Medan jag powerwalkade en 5-kilometrare med mina bungy pumpstavar sprang Grabben en mil. Jag lät som en knallpulverpistol eftersom skydden från stavarnas dubbar (som är bra att ha när det är snö och is) slitits ut…
För hälsenans skull skulle jag kunna börja springa lite mer – men nu är det ju ryggen som bråkar istället. När jag springer, eller hoppar alltför mycket, så känns det som om kotorna i ryggen trycks ihop, liksom staplas på varandra på ett komprimerat sätt. Det gör inte ont – men det känns ju inte bra heller. Jag borde gå till ”någon” och kolla upp detta, men jag vet inte vem denna ”någon” skulle kunna vara…