Idag träffade jag en vän jag inte träffat på alldeles för länge. Ella. Sådant frustrerar mig ibland – att så mycket liksom kommer i vägen att man inte hinner allt man vill. Men det är väl så det blir när två hektiska liv ska korsa varandra. Lägg till ett tredje hektiskt liv, Jessicas, och det är inte svårt att gissa att den ekvationen sällan går ihop. Men det gjorde den ikväll. Fast det var på håret!
Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.
Jessica tog oss med på extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit för de deltagare som går på hennes klasser varje vecka – men ett vilket-som-helstpass för oss andra som går lite hipp som happ på pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!
Intervallerna låg på 4 och 3 minuter beroende på om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis på mjölksyratröskeln men inte dragit på sig syreskuld – när man känner att man jobbar hårt, men liksom skulle kunna jobba så hårt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!
Efter passet velade vi mellan att käka något ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd på fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen från två snygga tjejer tar jag med mig budskapet från en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.
