Jag flög frÃ¥n Ängelholm till Bromma i eftermiddags. Varje gÃ¥ng jag landar pÃ¥ Bromma efter en sÃ¥dan flygning sÃ¥ längtar jag tillbaka. Inte till SkÃ¥ne och Halland men till känslan. Ängelholms flygplats ligger mellan Ã¥krar och där rÃ¥der lugn och stillhet. Man är ”du” med de som jobbar där och pÃ¥ flyget, som ofta är bekvämt (men oekonomiskt) halvfullt, sÃ¥ är man en skara stammisar som känner igen varandra. Flygvärdinnorna pÃ¥ Kullaflyg gÃ¥r i jeans och är alltid trevliga och verkar ha kul pÃ¥ jobbet. Det märks. Det är ingen trängsel och ingen stress. Det är lÃ¥ngt, lÃ¥ngt ifrÃ¥n Stockholms lokaltrafik.

Att landa på Bromma är däremot mycket, mycket lugnare än att ta tåget och hamna på Centralen. Herrejösses vilken chock man får! Det är folk och det är trängsel och det är armbågar och det är skyndaskynda och det händer grejer åt alla håll och kanter. Ungefär som dagens pass poweryoga på Sportlife Garnisonen. Jag hängde knappt med bland alla rörelser och hunden som vi höll i 0.75 sekunder. Vi gjorde typ allt och lite till. Efter 20 minuter undrade jag om det fanns positioner kvar att göra till resten av klassen men det fanns det faktiskt.

Trots det lite stressiga passet sÃ¥ var det en instruktör som log med hela ögonen och leendet hördes ända ut i rösten när hon pratade. SÃ¥dant gillar jag. Det ger träningsglädje! Däremot hade jag gärna hÃ¥llit lite längre i vissa rörelser och jag kan knappt tro att jag skriver detta själv – vill jag göra hunden längre? Herregud!