Träningsglädje

Jag hör vad ni säger (i kommentarerna till detta inlägg) men jag får också en obehaglig känsla i magen. Följer jag inte skolboken så hytter ni med fingret! Men va sjutton – livet är en resa så låt mig testa lite!

Jag är van med att sticka ut hakan och gillar att gå min egen väg. Naturdiet är alltså ett experiment – inget nytt religiöst synsätt jag anammat! Jag vill känna vad det är som många i min närhet känner som just nu genomgår fantastiska resultat med t.ex. Itrim.

Kanske är ni negativa eftersom jag ännu inte skrivit något negativt om det här experimentet? Och vet ni varför jag inte gjort det? För att jag går in i detta med ett öppet synsätt och utan fördomar. Men det jag märker är hur min omgivning har fördomar. Många fördomar! Och jag har tydligt noterat hur man ser ner på alla pulverdieter. Och då ska jag berätta att jag bara en enda gång har blandat en pulvershake den här veckan…

De där fördomarna ovan har fått mig att fundera. Varför det är så vanligt att man ser ner, och framför allt tillåter sig att slå lite, på de som tar tag i sitt problem genom att först eliminera det – och sedan sakta komma tillbaka genom att börja byta ut måltid för måltid mot riktig mat igen. För det är just så man jobbar med många av dessa så kallade pulverdieter: genom att långsamt återgå till ett normalbeteende.

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas: för mig är Naturdiet ett experiment. Hur känns det? Hur mår jag? Hur påverkar det mig?

Men jag ska inte sticka under stol med att jag  har helt andra ”problem” med maten i vardagen.

För er som läst bloggen så blir detta tjatigt (förlåt!). Jag har PCOS, en hormonrubbning! Kort förklarat: kolhydraterna jag äter används inte till energi utan sparas i kroppen (och blir till fett). När jag äter kolhydrater så åker blodsockret berg och dalbana och jag blir hungrig på en gång. Mitt inre system är alltså lite puckat! Enligt många av de texter jag läst på området så har typ 10% (eller mer) av alla kvinnor PCOS – men väldigt lite skrivs (och forskas) om det. Alla mina blogginlägg om PCOS kan ni läsa här.

Mitt exemplariska matschema består alltså av fett och protein och väldigt lite kolhydrater. Tyvärr är det kolhydrater jag gillar mest. Inte i form av godsaker – men i form av vanlig jäkla mat som alla vanliga människor kan äta. Tänk pasta och potatis! Och det betyder att jag ständigt kluddrar fula ord i skolboken och i den där tallriken som ska ha sina stadiga proportioner med kolhydrater, fett och protein. Därför är jag nyfiken på allt som inte är gängse regler. För jag vet hur jäkla fel det kan bli. Och jag har lärt mig att vara oerhört försiktig med mina fördomar och mina åsikter om hur ändra äter och lever. One size does not fit all.

Jag åt lunch med kollegorna idag. Naturdietbar med smak av choklad och apelsin och ekologiskt blåbärste som jag också fått från Friggs. Äppelkaksteet är min favorit men det stod hemma.

Medan kollegorna dukade upp till vad som såg ut som en indisk buffé med naanbröd, tikka masala och jag vet inte vad höll jag mig på min kant. De frågade om jag ville smaka men jag tackade obekymrat nej. Sedan pratade vi om mat. Vilken mat brukar vi laga hemma och nya maträtter att testa. Jag var med i samtalet men kände ingen akut längtan efter mat i munnen eller på tallriken framför mig. Det finns tid för det också – sen. För jag har bestämt mig. Och jag försökte förklara, men det gick inget vidare. Det är svårare att beskriva de abstrakta men tydliga känslor som formuleras inifrån än de som föds fram ur logik och tänkande genom ord.

Just nu är jag så fokuserad på detta projekt att det är extremt lätt att tacka nej till annat. Jag älskar Ben&Jerrys och stuvade makaroner men jag känner inget sug. Jag vet om att det är gott och det räcker. Kanske är det såhär ”normala” människor utan cravings känner typ jämt? Vilken härlig känsla i sådana fall!

Jag har varit och tränat på Itrim med mamma. Och jag måste säga att jag är imponerad! Jag är inte alls i målgruppen men jag kan se potentialen.

Gymmet består egentligen av ett enda stort rum med cirkelträningsmaskiner. Mellan maskinerna går eller hoppar man på brädor med svikt, allt utifrån hur pass tränad man är. Jag körde höga benlyft och sparkar i baken och lite box i luftenövningar men man kan göra i stort sett vad som helst. I en hörna stod en maskin som mätte pulsen och min mamma måste ha ett hjärta av ett helt annat slag för hon får vid många tillfällen upp pulsen på över 200, och då är hon 1) troligtvis inte supernära sin maxpuls och 2) 50 år. Själv mätte jag min puls till 169 vid ett tillfälle, men det var efter en ganska lugn station.

Det var en instruktör från Itrim som peppade på oss lite nu och då och hon kunde alla våra namn utantill och det i sig personifierar stämningen som jag upplevde den. Den är varm och vänlig och personalen håller i handen hela vägen. Ja, inte bokstavligen då.

Vi körde på i 30 minuter och jag fick upp ett ordentligt flås. Jag märker att mitt underskott av kalorier gör att mjölksyran alltid är nära och att jag muskelmässigt snabbt blir trött. Men det finns ett undantag – hjärtat! Flåset är det minsann inga problem med. Det märkte jag idag, och det märkte jag igår. Kanske är det inte så konstigt – hjärtat matas fullt med bränsle i form av kärlek medan kroppen knappt får någonting alls i form av energi…

Itrim Kungsholmen

En del av träningsrummet

I ett hörn kunde man provsmaka de olika Itrimprodukterna. Mamma häller upp morotssoppa i ett litet, litet glas. Sådant där man gjorde flourskölj i ni vet.

Här står jag med mammas matkasse!

Efter regn kommer solsken!