Träningsglädje

Det känns som om jag haft ännu en helkväll på gymmet. Kom dit kl 17 och gick hem kl 20, 1680 kalorier senare. Det betyder att jag ligger bra till i min utmaning för veckan. 5636 kalorier har lagts på träning – 1364 kalorier återstår! Imorgon planerar jag för lite lättare pass och under en av helgdagarna kommer jag att helvila.

Det absolut tuffaste passet ikväll var spinningen. Det är riktigt motiverande att köra med pulsklocka och se hur pulsen svarar när man trycker till. Att se den stiga upp mot 190 utan att man dör är också en kick i sig.

Innan spinningen värmde jag upp på en crosstrainer. 20 minuter delades upp i pyramider och intervaller. Om jag bara står och trampar runt runt dör jag av tristess. Jag måste få trycka lite på knapparna minst en gång i minuten för att jag ska ha motivation och köra på.

Efter spinningen körde jag 45 minuter Easyline. Mellan varje Easylinestation körde vi kondition eller funktionell styrka. Och nej, det är inte Easylinestationerna som är jobbiga – det är stationerna därimellan. Easylinestationerna blir nästan som lite vila – om man inte kör dem snabbt (men kontrollerat!) och halva rörelser – då blir det jobbigare!

När jag kom ut till gymmet efter Easylinen, vilket var tredje träningsblocket för kvällen, hittade jag Grabben på ett löpband. Han hade sprungit 20 km. Och hade 12 kvar. Det är kanske det sista långa långpasset inför Berlin nästa helg. Jag sympatipowerwalkade bredvid honom en halvtimme innan jag kastade in handduken för att gå hem och kolla ”Losing it” med Jillian. Men vår box verkar inte fungera. Förmodligen är det det halländska ovädret som ställer till det. Så mycket för den TV-kvällen…

Hood: Columbia Sportswear. Tights: Nike. Skor på fötterna: Adidas. Skor i händerna: Nike.

Jag lagade inte lunch idag. Jag blandade liksom bara till den. Och så stekte jag zucchiniskivor och strödde på havssalt. Så himla gott!

Avokado, makrillsfilé i tomatsås, paprika, stekt zucchini med havssalt.

Jag har inte kunnat springa sedan i slutet av juni på grund av en ilsken hälsena – och först nu har jag slutat sakna löpningen. Jag tänker knappt ens på att löpning finns som träningsform. Jag längtar inte och jag suktar inte. Det är som om löpningen inte ens existerar. Och det där trodde jag knappt kunde hända!

När man är mitt i något, så finns det bara en verklighet. När man slungas ur den så tänker man bara på det som varit – och det som brukar vara. Men så går dagarna och verkligheten blir en annan. Och det där andra blir normalt. Blir det man är, tycker och tänker. Och man har glömt.

Det är knappt så jag minns vilken kick löpningen ger. Var det verkligen så bra? Så kul? Långt bak i minnet ligger känslorna på lur. Men om jag lever som icke-löpare en tid till, så kanske även minnena falnar.

Jag är på väg tillbaka. Men jag ger det lite tid. Rädd för att falla dit och få ont i hälsenan igen. När smärtan kommer så kan det vara för sent. Och det vore ju lite typiskt.

Men jag går inte och runt och är deprimerad för att jag inte kan springa. Jag har redan glömt bort hur fantastiskt det är! Och eftersom jag inte längre minns, inte längre går och tänker på det, tja då går det heller ingen nöd på mig. Och det är nog just det jag vill ha sagt. När vi är mitt uppe i någonting så tror vi att hela vår existens går ut på just det. Men det finns annat. Mycket annat.