Sett från åskådarhåll var Berlin marathon en stilstudie i paraplyer. Rosa, vita, svarta, mönstrade. Leopard, rutigt, randigt. Stora, gigantiska. Jäkligt opraktiska. Man ser ju inget! Ett utfällt paraply skymmer sikten. Lägg därtill människor som inte har vett att använda sitt paraply på ett schysst sätt i ett folkhav och du har en rätt så trist upplevelse. Blöta skor och en platt hårfrilla inkluderat.

Men så kom Grabben joggandes i mål på 2.57 som om han aldrig gjort annat. Och marathondagen fylldes med solsken. Nästan.

Men varför lägger man ett marathon klockan 9 på morgonen? Man måste gå upp okristligt tidigt. Vår väckarklocka ringde 05.45 efter en natt med insomnia. Vi gick ner till frukosten men fick båda kväljningar i halsen när vi såg utbudet. Det var frukost till hela världen och alla hans släktingar. Men det är klart, för 25 euro stycket ska det vara en frulle som står härliga till. Grabben förlitade sig på en medhavd macka istället. Jag åt frukost några minuter innan täten passerade mig. Då hade jag med tårar i ögonen sett rullstolsåkarna köra förbi.

Jag minns förra gången i Berlin. Jag fick tårar i ögonen då med. Det är inte eliten eller de snabba som översvallar mina känslor. Det är de som på förhand är uträknade. Det är de som spränger sina egna begränsningar. De utan ben eller med en på annat sätt sargad kropp, kanske dessutom bara med en funktionell hand eller arm, som trampar sig genom Berlin. Det går olika fort. Men de gör det. Och det är förbannat coolt.

Från den gigantiska mässan där vi hämtade ut nummerlappen var trenden tydlig. Man ska ha kompressionsprylar. Det är olika sorters skins för benen som syns mest på hyllorna – men det var skins (och andra värmare) på armarna som syntes mest hos de som sprang snabbast. Det var knappt en enda under 2.30 som sprang med kompressionsplagg på benen – de snabba springer med dem på armarna.

Hotellet Kempinski imponerade föga på oss. Det må vara femstjärnigt men jag undrade var de hade hittat alla de stjärnorna? Nej då var Palace hotell som vi bodde på förra gången bättre. Där stod tofflorna redan uppställda vid sängen så att vi inte behövde ta ur dem ur plastpåsen själv. Men än mer relevant är det där med internetuppkoppling. Det känns rätt bedrövligt att betala 4 euro för en timmes uppkoppling där det dessutom går segt som kola.

Men nu blickar vi framåt. Nu har Grabben fått den bekräftelse han ville ha på att han fortfarande kan springa rätt så snabbt. Det är dags att sudda ut ”rätt så” ur föregående mening och fokusera på att springa snabbt. Att prestera 2.57 med 7 veckors fokuserad träning och med en kropp som knappt var trött efter loppet så finns det alla möjligheter till personliga stordåd. För egen del hoppas jag på bättre väder då.

Blandade bilder från Berlin. Den där gula skon är precis den som Haile satte världsrekord i. I Berlin.

Regn!

En vit kille i täten (vid typ 8 km…)

Mina hjältar!