Jag har 10 mil kvar på min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning på 6 dagar sätter sina spår vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat såhär mycket på sådan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit på 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spår: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit långt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.
Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hålla på lång tid (säg 3 timmar, vilket är långt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändå mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit långpass på 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det påminner mig om skidåkning.
När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)
När jag varit ute och cyklat så har maten varit så viktig att jag inte kunnat skära ner på kalorierna så som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svårt att stå emot. Så den här veckan har jag varit en vanlig person och fyllt på med energi tills kroppen varit nöjd. Tillåtit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gått ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var så att jag velat ligga på kaloriunderskott.
I min fortsatta cykelträning måste jag på något sätt lära mig att våga vara hungrig och våga kroppen vara trött genom att ligga på minuskalorier. Och det kan ju låta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.
De sista dagarna har jag fyllt på med mat som gör själen glad. Ätit på Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng på Skånskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svårt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda på all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa på att göra. Jag höll på att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller så kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.
Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.
