Jag har 10 mil kvar pÃ¥ min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning pÃ¥ 6 dagar sätter sina spÃ¥r vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat sÃ¥här mycket pÃ¥ sÃ¥dan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit pÃ¥ 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spÃ¥r: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit lÃ¥ngt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.

Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hÃ¥lla pÃ¥ lÃ¥ng tid (säg 3 timmar, vilket är lÃ¥ngt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändÃ¥ mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit lÃ¥ngpass pÃ¥ 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det pÃ¥minner mig om skidÃ¥kning.

När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)

När jag varit ute och cyklat sÃ¥ har maten varit sÃ¥ viktig att jag inte kunnat skära ner pÃ¥ kalorierna sÃ¥ som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svÃ¥rt att stÃ¥ emot. SÃ¥ den här veckan har  jag varit en vanlig person och fyllt pÃ¥ med energi tills kroppen varit nöjd. TillÃ¥tit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gÃ¥tt ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var sÃ¥ att jag velat ligga pÃ¥ kaloriunderskott.

I min fortsatta cykelträning mÃ¥ste jag pÃ¥ nÃ¥got sätt lära mig att vÃ¥ga vara hungrig och vÃ¥ga kroppen vara trött genom att ligga pÃ¥ minuskalorier. Och det kan ju lÃ¥ta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.

De sista dagarna har jag fyllt pÃ¥ med mat som gör själen glad. Ätit pÃ¥ Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng pÃ¥ SkÃ¥nskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svÃ¥rt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda pÃ¥ all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa pÃ¥ att göra. Jag höll pÃ¥ att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller sÃ¥ kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.

Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.