Varning för oförstÃ¥eligt inlägg som inte ska läsas bokstavligt. Vissa grejer gÃ¥r inte att förklara i ord trots att det är sÃ¥ tydligt i tanken – men jag gör ett försök.
Varför underskattar sÃ¥ mÃ¥nga sig själva (här utgÃ¥r jag frÃ¥n träningsbloggare och i träningssammanhang)? Det är vanligt att bli förvÃ¥nade över sina prestationer. Och det är väl inget fel med det. Men – det verkar finns en skillnad mellan förvÃ¥ning och förvÃ¥ning när resultatet/prestationen överträffade det man trodde.
FörvÃ¥ning 1: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”wow jag kunde”
FörvÃ¥ning 2: man blir glad över prestationen med sammanfattningen ”jag trodde aldrig att jag skulle kunna”.
Det är förvåning nummer 2 som väcker mitt intresse och det är den jag fastnat vid ett antal gånger. Varför tror man inte att man kan? För att man inte tror på sig själv eller för att man har dålig självkoll?
Varför? För att (a) man verkligen inte tror så högt om sig själv, för att (b) man inte vågar säga att man trott så högt om sig själv, för att (c) man har dålig självkoll eller för att (d) man låter omvärlden begränsa tron på sig själv?
Om det är (a) så är det synd. Nog sagt om det.
Om det är (b) så är det farligt likt den smala tjejen i högstadiet (som också var den populära, go figure!) som nöp sig i skinnet och sa att hon var så tjock. Det gick ju inte att nypa sig i skinnet och säga att hon var smal och snygg. Det funkade bättre att andra sa det åt henne istället.
Om det är (c) så låter det konstigt. Man har stenkoll på träningen i övrigt. Tider. Vikter. Reps. Distanser. Dagsformer. Men inte detta?
Och om det är (d) så undrar jag när det är dags att lära oss att vi är vår enda begränsning? Sanningen finns inte i en bok eller i någon annans mun. Sanningen finns i dig och det du gör. Varför tror vi gärna på andra mer än oss själva? Och vad säger det om oss?
