Imorse fick jag min tredje stötvågsbehandling. Det gjorde inte så ont idag. Det som gör ont är när området precis vid benet (alltså skelettbenet) behandlas. Då gör det grymt ont. På hälsenan gör det inte så ont. Där gör det bara ont när man nyper. Vilket betyder att jag behöver fler behandlingar i och för sig. Nästa gång blir redan på tisdag!

En behandling går rätt snabbt. Först nyps det lite i hälsenan för att kolla läget. För en vecka sedan kunde man känna att min högra hälsena var tjockare än min vänstra – men idag känns inte den skillnaden. Sedan läggs det på någon typ av gele på området som ska stötvågsbehandlas och så kör man igång. Insida av hälsena, direkt på hälsena, och utsidan av hälsena. Det tar kanske 5 minuter totalt sett. Sedan är det smärtsamma över och det är alltid lika skönt.

Efteråt sätts en vakuumkopp på området för att främja tillförsel av blod. Bra blodcirkulation i ett skadat område verkat vara konstant bra. Idag drogs vakuumkoppen lite fram och tillbaka för att aktivera blodgenomströmningen.

Efter det kör vi lite laser. En våt tygbit läggs på området och så får jag ligga där med någon slags cirkulerande laserlampa i ett gäng minutrar. Totalt smärtfritt. Avslutningsvis masseras lite liniment in på området och så får jag gå hem. Efter typ 30 minuter.

Efter behandlingen jobbade jag i några timmar innan jag gick till gymmet för att cykla en timma och lyssna till Anna Carrfors Bråkenheim som sommarpratat. En cool framgångsrik tjej som faktiskt är helt vanlig. Med samma nojjor och rädslor som vi andra. Det där är lätt att glömma bort ibland. Man tror att ”de stora” är så mycket mer. Det är de inte. Men de kanske vågar mer – och någonstans i botten av vem de är så kanske de tror mer på sig själva?