Kanske utmanar jag ödet. Kanske har alla skohandlare fel. Jag samlar nämligen på mig fler och fler lättviktsskor och jag gör det med påminnelsen i bakhuvudet om att jag inte borde använda dem.
Jag har en tung kropp och borde därför ha drabbats av diverse olika knä- och benhinneproblem för länge sedan. Eller vad det nu är som tunga personer drabbas av. Det gäller inte bara klassiskt tunga personer, utan personer som väger mer än en löparsnabb Kenyan. I alla fall enligt diverse tidningar, skohandlare och andra allvetandes personer.
Jag har haft ont av löpningen en gång och det var en vinter för några år sedan. Då sprang jag förmodligen i pronationsskor trots att jag är en kraftig supinerare. Enligt Runners Store bör jag ju inte ens springa.
Men springer gör jag. Utan känningar – än så länge. Jag springer och lyssnar på min kropp snarare än vad jag lyssnar till andra. För vad vet vi egentligen? Jag funderade på det där idag när jag läste morgonens SvD och jag ska ägna tanken ett eget inlägg. Vi vet faktiskt inte mer än vad vi känner. Vetenskapen, som jag verkligen inte föraktar utan aktsamt respekterar, kommer fram till nya sanningar mest hela tiden.
Jag förespråkar inte att alla ska springa i lättviktsskor. Men jag förespråkar att man ska lyssna på råd, insupa kunskap och därefter bilda sig sin egna uppfattning. Jag är mycket väl medveten om att det finns en otrolig mängd människor som inte bör springa vare sig i lättviktsskor eller på asfalt – men det beror på att vi alla är helt olika. Jag förespråkar olikheterna, det är dem som gör oss unika.
Idag sprang jag på löpband. Försiktiga intervaller i mina nya Saucony A3 – precis den träning som de är inköpta för. 6 intervaller i stegrande tempo á 1 minut. Det kändes fantastiskt. Mitt steg var grymt trots att jag bara aktivt jobbat på mitt steg under en kort, kort tid. Och skorna var grymma!
Sedan styrketränade jag lite i ett folktomt gym. Bicepscurls + hantelpressar, bröstpressar + french pressar och stående rodd.
