Träningsglädje

Allt Grabben gör idag går långsamt och jag är avundsjuk. Jag vet hur skönt det kan vara att ha ont i kroppen efter en rejäl prestation. Det jag minns allra tydligast är 24-timmarsloppet i Hallsberg för några år sedan. Jag och KarinTri tog oss till Örebro efter målgång och det var en supervarm dag och vi bodde på ett Scandichotell utan fläkt eller AC och vi var helt slutkörda i kroppen och stela i benen och med den där speciella ontet i fötterna man får efter ultralöpning. Vi letade restaurang och gick långsammare än pensionärer med rullator. Det är på något sätt en fantastisk känsla – just tack vare prestationen man just utfört.

Jag var lite avis på de löpare jag stod och hejade på i korsningen Torsgatan/St Eriksgatan igår också. Inte för att det såg kul ut, men just för att känslan av ett marathon eller liknande prestation är så grym. Jag vill uppleva det igen – snart!

Grabben dagen efter

Grabben huserar alltid nära marathonstarten dagen innan maran. Att Stockholmsmaran inte blir hans mara i år kommer inte som en nyhet. Tyvärr var han på riktigt god väg att göra någonting stort inför Boston men ett askmoln och en vadskada satte käppar i hjulet och han har precis kommit igång med träningen igen.

Jag var nervös att han skulle fläka upp skadan igen på Göteborgsvarvet men det gick ju bra. Han sprang några kilometrar till efter målgång för att få till ett bra långpass men det är typ också allt han sprungit sedan någon gång i mars. I övrigt har han mest återhämtningstränat tillsammans med mig när jag försökt köra snabba pass.

Målet för Stockholmsmaran har reviderats rätt kraftigt. Från att haft en god chans att krossa sitt PB rätt rejält blir det nu ett träningspass inför nästa mara som troligtvis blir redan i juli. Kanske är det därför uppladdningen inte riktigt har blivit som den bör ändå. Vin och champagne igår till exempel… men du Grabben, lycka till imorgon! Lycka till alla andra som ska springa också! Vill ni se Grabben och SvD-Petra marathonsnacka så kan ni göra det här. Jag har ingen aning om vad de säger eftersom jag sitter på en alldeles för seg uppkoppling…

En kollega räddade lunchen och bjöd med mig på ett pass på gymmet. Vi körde bosu. Skön lagomträning en dag som denna då jag gärna skulle haft lite mer sömn i kroppen. Såhär efteråt känner jag mig pigg!

Jag körde bosun utan skor eftersom jag inte hade några utomhusskor. Balansmässigt var det inte så mycket svårare än med skor men det där med utfall utan skor är ingen hit alltså. I alla fall inte med strumpor.