Jag vill inte springa Stockholm marathon eftersom jag vet att Djurgården kommer att tråka ut mig och påminna mig om tröttheten. Jag vill heller inte springa Stockholm halvmarathon eftersom jag vet att Tantolunden är en jäkla plåga (been there done that).
Jag är ingen fegis men jag har fan inget pannben. En mara eller halvmara skrämmer mig inte nämnvärt men pannbenet är orsaken till varför jag drar mig för Stockholmsloppen. Jag vet vad som krävs när det blir tråkigt och jag vill ju ha kul. Jag vill springa och göra galna grejer utan att behöva leta rätt på något jäkla pannben.
Pannben är ingen förutsättning för att vara lite galen och anta utmaningar. Jag är ett levande bevis på det. Min avsaknad av pannben är dock en anledning till varför jag inte gör samma sak 2 gånger. Ta det där med marathon på löpband som exempel. Vi sprang på löpband och tittade på Vasaloppet i 4 timmar. Sedan kollade vi på störtlopp i en dryg timme då en Österrikare kraschade olyckligt och tvingades amputera benet. Jag hade aldrig sprungit en mara på löpband förut och spänningen gjorde att pannbenet inte var lika nödvändigt. Skulle jag springa igen skulle jag behöva öva på pannbenet. Ingen känsla skulle vara ny längre och det skulle inte finnas någon nyhetens behag att luta sig mot.
Jag har inget pannben men jag är lättlurad. Jag har sprungit 6-timmarslopp, 12-timmarslopp och 24-timmarslopp. Jag känner ingen större lust att springa ett likadant timlopp igen. Däremot skulle jag kunna tänka mig ett 8-timmarslopp eller 10-timmarslopp – det har jag inte gjort förut. Det är nytt och det är spännande och bara därför blir det lite roligt. Ja ni hör ju att jag är lite knäpp!
