Om mig
Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Hejsan
nej jag är inte rädd för djuren när jag är ute i naturen. Djuren är mer rädda för oss och vi låter en hel del när vi är ute i naturen så de springer och gömmer sig innan vi ens vet att de varit där – om de ens var där. Det är tråkigt att det låter som vi riskerar liv och lem om vi vågar oss ut i markerna utan bössa på ryggen.
Jag bor i New delhi, Indien och här får man kryssa mellan både vildsvin, kossor, åsnor och folk som ligger och sover på gatorna när man är ute och joggar. Att jogga i svensk skog ter sig som ett under av säkerhet i jämförelse.. 🙂
Jag är ju som sagt naivt orädd och hävdar bestämt att inga djur är farliga (haha). Inte ens pappas kor! (Om man inte är fööör nära, vill säga)
Däremot är jag också lite småojig när dte är mörkt och ensligt i stan, inte på landet. Men inga folktomma små gångvägar när det är mörkt.
Djur har jag inte kommit på tanken att vara rädd för, men jag undviker allt för folktomma stigar när det är mörkt. Man kanske borde öva upp sin snabbhet så att man hade att ta till ifall man får oönskade vildsvin eller läskiga typer i bakhasorna.
Och stort tack för i lördags! Roligt att vi fick komma (även om vi var lite halv-slöa).
jag kan inte springa på kvällen, är jättemörkrädd, det spelar ingen roll om det bara är skymning, jag kan knappt gå 50 meter ensam. mesigt, jag vet..
Nä, jag är bara rädd för ormar.
Jag är inte rädd för djur – däremot kan jag tycka att det är obehagligt att springa som ensam tjej i skogen. Överfall av män är nog vanligare än av björn och varg.
Härom dagen sprang jag min strandrunda och då vinkade en kille till mig och sa ”ta det lungt, du ser supersvettig ut”. Det var iofs tokhett och hög luftfuktighet så han menade säkert väl. Och det var mitt på dagen och andra joggare, hundägare och så ute. Men så frågade han om jag ville ha lite vatten. Då hann jag med tanken att ”tänk om han försöker droga mig och släpa in mig i buskarna”. Jag tror han var schysst men tackade nej. Har aldrig hänt mig förut, att någon erbjudit en slurk vatten. Hur hade du tänkt?
Som jag brukar säga… Det är rädslorna som hindrar oss….
Jag är mest nervig för ormar. löjligt va?
jag är hysteriskt rädd för vildsvin och björnar men trots en hel del veckolånga turer på egen hand i skogens djup har jag inte sett annat än en massa uppbökad mark och en grisknorr (sittandes på en gris som sprang för glatta livet i lika stor panik som jag) så jag tror att risken är väldigt liten.
Det hindrar ju dock inte att man är rädd. =)