Ultraschmultran introducerade, förmodligen helt ovetandes, tankesättet ovan i mitt medvetande. Jag älskar det och vill leva varje dag efter det.

För det första: jag är rätt nöjd med mig själv. Med hur jag ser ut och hur jag är. Men, jag kan ju bli nöjdare. Samtidigt som jag går omkring med rätt bra självkänsla och självförtroende så vill jag ha mer. Det ger en ond spiral där jag inte tar tillvara på min nöjdhet utan bara ser till det jag inte är. Jag tittar på bilder från 1, 3 eller 5 år tillbaka och undrar vad det var jag ville förbättra? Om jag inte börjar bli tillräckligt nöjd med mig själv nu, så när?

För det andra: i mitt huvud klarar jag allt. Springa 1 mil eller 10. Jag är grymt stolt över att inte sätta några begränsningar i mitt eget huvud och jag underskattar sällan min egen kapacitet. Det känns rätt ovanligt. Jag läser andra bloggare som till exempel fått för sig att de är för tunga för att springa. Jag hänger inte med i resonemanget. Kroppen är kapabel att berätta för dig om du kan springa – utan våg. Lyssna till känslan, inte till siffran. Kroppen berättar om dina knän inte pallar på ett mer korrekt sätt än dina kilon. Jag har med största sannolikhet sprungit alla mina mil och vägt mer än just dig. Jag har med största sannolikhet varit en av dem som vägt mest på startlinjen i alla de lopp jag ställt upp i. Vad väntar du på? Om inte nu så när?

För det tredje är resten. Om du inte gör det du måste göra för att komma närmre dina mål eller drömmar nu. Så när?