Jag sprang med personlig coach på lunchen och det var guld värt! Vi värmde upp under 2 km i motig motvind och jag analyserade hur det kändes. Tempot var långsamt men ansträngningen i benen påtaglig. Hjärtat jobbade på och klappade lekfullt i takt till fötternas trummande.

Jag hade redan på förväg valt ut en backe men coachen föreslog en annan. Har man en coach så ska man lyssna till denne. Coachens backe låg på grusvägsaktigt underlag och är runt 150 meter. Längst upp planar den ut till raksträcka och coachen antydde att det är viktigt att inte sluta där backen slutar utan springa på lite till.

Sagt och gjort, det var bara att köra. Första intervallen var rätt sopig. Jag blev väl lite andfådd men coachen tyckte att bättre kunde jag. Klart jag kunde det!

Intervall 2 var jobbig från första början och nu tog jag i, inte bara för att springa uppför backen utan för att springa uppför så fort jag kunde.

Sådär höll vi på 7 intervaller igenom. Det jag märker är hur tydligt mina ben blir trötta. Bara från en intervall till en annan är känslan enorm. De svarar helt enkelt inte. Och ändå tycker jag inte att jag byggde upp någon påtaglig mjölksyra direkt.

Konditionen är det inget fel på. Hjärtat hoppade och studsade och hade rätt kul i motvinden och bland vitsipporna. Men det är klart. Hjärtat får slita hårt för att dra runt på mig och mina äventyr och borde vara i toppform eftersom jag inte är särskilt fjäderlätt. Benen däremot får jobba tungt och hårt för att kuta med mig uppför en backe. Inte konstigt de blir trötta rätt så snabbt.

Jacka: Brooks. Tights: Gore.