Träningsglädje

Jag har inte tänkt (glada) träningstankar på hela eftermiddagen. Istället har mitt medvetande varit fyllt med New York. Jag har läst New York-guider i timtal och surfat runt på 1000 ställen, från Miss Agdas New York-tips till Sofi Fahrman och Jennie Hammar.

Jag tycker att man ofta får bättre tips och recensioner via bloggar än guideböcker. Bloggar känns mer aktuella och man kan utifrån bloggpersonligheten avgöra om det är ett ställe som är intressant eller inte. Detta gäller inte bara NY utan även ställen som Thailand. Hur har backpackat med diverse Lonely-guider och samtyckte inte alls med recensionerna.

Som vanligt har jag dock organisatoriska problem. Det gäller inte bara hur jag ska förvara mina träningstidningar på optimalt sätt för att få ut det mesta av det bästa. Jag vill skaffa mig en gigantisk NY-karta som jag själv vill måla på mina egna tips som jag fått från min research, allt från barer och restauranger till saker att se eller ställen som kan vara intressanta för shopping… tills dess att jag skaffar mig en sådan karta – vilket förmodligen blir i NY – så får jag nöja mig med att skriva jag ner vad jag vill göra i respektive område. Tyvärr är det inte så visuellt så jag kommer bli tvungen att trippelkolla efter både adress och läge. Agh, vilka i-landsproblem jag har.

Eftersom jag är extremt organisatorisk lagd så har jag full koll på NY medan Grabben har skaffat sig koll på Boston. Vore ju dumt och slöseri med både tid och resurser om vi båda ska ha full koll på båda ställena…

Efter att ha läst vad jag just skrivit inser jag att jag låter som en skittrist torrboll som ska maximera allt hela tiden och javisst vill jag maximera allt (gärna hela tiden) men… jag är rätt kul faktiskt. Snart åker vi!

Strax efter lunchtid steg jag på bussen och åkte rakt in i ett stormigt äventyr. Himlen hade varit hotande grå hela förmiddagen och när bussen stannade vid Tylösand kom den första regndroppen. Himlen var visserligen grå, men inte farligt regntung så jag hoppades att det snart skulle sluta. Det gjorde det inte.

Jag hade packat ryggsäcken med 1 Swebar, 1 banan, kamera och telefon som skulle hjälpa mig de dryga 13 kilometrarna hem från Tylösand. 13 km borde inte vara någon match men det blev det.

Så snart jag rundat udden vid livräddartornet och Salt ruskade vinden tag i mig. Den kan vara grym längst ute vid kustremsan. Jag joggade på och kisade. Naturen var vacker och dramatisk och vad gjorde väl lite vind och blåst tänkte jag. Jag längtade efter den skyddande Rhododendronparken och var snart där. Vinden avtog men fångade mig snart igen.

Småjoggandes svor och skrattade jag omvartannat. Svor över att de huggit ner så många träd längs med stigen. Det fanns inget skydd att söka, varken vid Tjuvahålan eller efter Handikappbadet. Regnet övergick till småspik och i enträgna snöflingor som såg mjuka ut men som bet mig i kinderna. Mitt i härligheten av vind och snöregn hittade jag videkvistar och i vikarna guppade fåglar bland vita gäss.

Mina kläder var snart genomsura och jag funderade över mina val: att vara hard core och fullfölja hela vägen hem eller att vara förnuftig och ringa hem efter räddning. Jag valde förnuftet och bad Grabben att hämta mig i Grötvik. Hade jag burit kläder ämnade för regn, snö och storm hade jag fortsatt. Men i redan dygnsurt pannband och kläder som chippade full av väta vore en fortsättning på äventyret en garanterad förkylning. Då sparar jag hellre på krutet.

Den sista biten till Grötvik var hård. Inga träd och direkt motvind. Regnspikarna högg i låren och vinden bråkade med mig hela vägen. Jag mötte en annan löpare som inte heller alls var klädd för vädret men som stretade på. Och så några bilar. Till sist kom min egen räddning: Grabben.

Här hemma, dryga timmen senare, är himlen fortfarande grå. Men ingenting vittnar om den gråsura storm som svepte över den yttersta kusten för bara en liten stund sedan. Balkonggolvet är torrt och trädens grenar står stilla i vinden. Mina 45 minuter på Prins Bertils stig känns inte särskilt verkliga men var definitivt ett äventyr i sig.

Jag sitter i soffan och har ingenting för mig. Det är ingentingväder och det mesta i Halmstad är stängt. Jag surfar efter pärlor i New York men resan dit känns fortfarande väldigt långt bort. Jag funderar på att jogga Prins Bertils stig från Tylösand och hem men det hade varit mycket mer lockande med solsken.

Kanske blir det en latte på fik med en NY-guide ändå. Eller filmen September Issue som jag har hyrt. Och någonstans under dagen ska jag klämma in en mil också. Visserligen har jag redan avverkat 44.8 km de senaste 3 dagarna så jag ligger lite ahead of schedule men det är oroväckande lätt att snubbla bakom.

Det låter på mitt blogginlägg som att jag har det lite tråkigt just idag och ta mig sjutton om det inte faktiskt stämmer. Konstig känsla!